Åren efter första världskriget slog modernismen igenom på bred front. På en finsk veranda, alldeles bredvid ett stort hallonsnår och omringad av resterna av ett blodigt inbördeskrig, satt en ung Edith Södergran rusig av den turbulenta tiden. Hon lyfts av allt det hon läser men också av den euforiska livskänsla som tuberkulosen skänker – ett slags raseri och en längtan efter det liv som hon har så svårt att andas ner till sina lungor.
En stor del av den modernism som då formulerades är ännu, efter ett sekel, samtida och igenkännbar. Just det tonåriga upproret, längtan efter ett dionysiskt klimax och att få tala och känna allt, allt och allt.
Teatergruppen Performani lånar Turteatern för att under några dagar spela sitt korta allkonstverk om Edith Södergran. Scenen är försedd med hopsydda dukar och överkast, som ett kamouflagenät av spets över en personlighet som vill rymma och överskåda universum och inte nöjer sig med den spröda och försiktiga delen av det kvinnliga.
Ella Rudfeldt har byggt en boning av Södergrantexter, en iscensättning som bildar bågar från det stora anspråket till en mörk avgrund där hon accepterar sin död. Texten blandar brev, tidningsartiklar och dikter för att fånga det tonåriga trotset men också ångesten mot slutet. Då när hon ser sig som en Kristi brud och ångrar det övermodiga att genom skapandet jämföra sig med Gud.
Iscensättningen gör en trio av Edith. Camilla Waltin är hennes röst. Hon lämnar aldrig sjuksängen, fylld av böcker – fast på slutet kryper Edith genom pottskåpet till döden. Manda Rydman, nycirkusartist, är kroppen, den akrobatiska tyngdlöshet Edith fantiserar om som poet. Alice Hillbom Rudfeldt kliver in på scenen med en elgitarr och sjunger, rockigt och ömt om vartannat, tonsatta Södergrandikter.
Regin gestaltar skickligt texternas vilja och drömmar tillsammans med hennes egen fysiska oförmåga. Den dramaturgiska linjen mellan uppror och självanklagelser är tydlig och ger det impressionistiska collaget mening.
Uppsättningen, liksom Edith, står på en fast grund av dödsaningar. Edith längtar efter segern över sig själv – att behärska det mänskliga och därmed också villkoret döden. Till sist står hon där och bränner sönderrivna dikter, som flammar till som små stjärnor mot den svarta fonden. Korta ögonblick av ljus mot det universum som Edith såg som promenadstig och evighet.
Det är subtilt vackert – liksom den korta, fragmentariska uppsättningen där hörbarheten varierar men viljan att genomlysa hela författarskapet bär tolkningen.
