Därtill extra allt. För på kvällarna ger Stockholms stadsteater sin drygt två timmar långa uppsättning ”Första varningen” som består av scener ur nio Strindbergspjäser och en saga. Publiken får, under guidad ledning, vandra mellan rummen där pjäsfragmenten spelas med utställningen som scenografi. En fördjupad och lekfull tolkning av ett månguddigt författarskap.

Utställningsscenografen Ulla Kassius har bjudit in tio olika konstnärer/regissörer som fått skapa fritt med rummen som kontrahent eller samtalspartner. Flera gånger infinner sig känslan av att verkligen stå inuti en pjäs eller tavla, vara delaktig och agent omringad av Augustord eller penseldrag.

Kassius har bäddat för upplevelsen. Mäster Ensams rum är gatan utanför alla kammarspelen från tidigt 1900-tal och den fina iscensättningen där, signerad Ole Forsberg, berättar just om åldrandet som isoleringscell. Rättegångsrummet, där Kassius själv regisserat, blir scen för alla äktenskapsuppgörelser. Det suggestiva Mörkerrummet visar foton och där spelar Lisa Larsson energiskt den unga flickan som trånar som en del av just pjäsen ”Första varningen”.

Så där håller det på. Ständiga överraskningar, motspänstiga formval och rum med utsökta konstverk. Allt är en spegelsal där pjäser, regissörer och rum blir en subtilt mångbottnad kommentar till nationalskalden, kvinnohat och språklighet. Första delen handlar om relationer, andra delen om barn.

Iscensättningen låter oss möta en rad olika konstnärliga uttryck. Stora grusharpans rum bjuder på elektronmusik, kontemplativ undervattensmusik. Den gråtande gossens rum, med sin utsökta lilla statyett, blir en plats där modern från ”Pelikanen” får utföra ett koreografiskt försvarstal, en dans av sorg och kärlek utmärkt utförd av Odile Nunes via Mia Winges regi.

”Första varningen” börjar med ett verkligt ”djefvulskt” angrepp på publiken och fortsätter med att skänka konstverken och pjäserna nya dimensioner. Målningar blir rum som blir text som blir drama. Eller tvärtom. Publiken vandrar som små grupper kors och tvärs genom August. Allt befruktar vartannat medan publiken hela tiden hör ljud och ekon från andra rum.

En del vill man få mer av, som det bråkiga sätt på vilket Jörgen Thorsson tolkar jämlikhetsdramat ”Kamraterna”. Och den känsliga uppgivenhet med vilken Gerhard Hoberstorfer gestaltar ”Brända tomten”, regi Lars Göran Persson. Kort sagt: Kassius projekt är en kongenial konstnärlig korshänvisning.