Rosa, varför just rosa? Varför har vissa färger kommit att symbolisera olika företeelser? Carolina Frändes uppsättning av Sugarstar Sockerstjärna utspelas inuti ännu ett chockskärt flickrum. Uppsättningen föreslår faktiskt ett slags svar. Rosa är det intimas färg: på blek hy, på slemhinnor, läppar och sår.
Åsa Lindholm har skrivit monologen Sugarstar Sockerstjärna som en kalejdoskopisk blandning av glimtar från en flickas uppväxt – tänkt för en publik över 16 år. Sugarstar har aldrig haft någon chans att välja sin genustillhörighet. Mamman dog när hon var liten, frånvaron har gjort kvinnligheten än mer accentuerad och traumatiserad.
Pjäsen Sugarstar handlar om ett barn från en problemfamilj där hon försöker hålla ihop sitt liv genom att mytologisera sina fantasier. Ramhandlingen är en filmisk skildring, en restaurangscen mellan man och flicka komplett med cigarettrök och förnedring som går mot frihet. Vår Askungen, förlåt Sugarstar, gråter och spelar ut med melodramatisk brio.
Vägen till slutet är kantad av en flickas bildningsgång: stallet, äckliga gubbar, hångla med bästis, mobbad av klassen, besattheten av matteläraren, brevet till Silvia med bön om att bli sponsrad. Linderholm visar ofta prov på en härlig humor.
Allt det är ändå bara halva uppsättningen. Den som gestaltar Sugarstar är nämligen en man, skådespelaren Robert Fux. Texten blir till två speglar ställda mot varandra där på en gång ”flickdom” och manlig homosexualitet skärskådas, kontrasteras och sammanstrålar.
Inte nog med att skildringen av kvinnligheten får ett motstånd via en manlig kropp, dessutom obduceras den manliga homosexualiteten och framstår som obehagligt lik just mytologiseringen, Hollywoodiseringen av kvinnligheten.
Pjäsen om Sugarstar Sockerstjärna är en text som lugnt, varligt och självklart rör sig fram och tillbaka genom tiden men hela tiden också ljuger sig fram med hjälp av genusklichéer. Smärtsam uppriktighet blandas med symboler för känslor. Själväckel mixas med en njutning av att låta sig förföras av bilden av kvinnlighet. Iscensättningen är hela tiden fylld av dubbla budskap och mening – samt en diskussion om könstillhörighet som härmning, som tröst och trygghet.
Robert Fux låter Sockerstjärnan nå himlen till sist. Vägen dit är en subtil orientering mellan längtan, otillräcklighet och känslan av att vara en främling. Han får sitt utanförskap att skära genom skeenden, val och förvirring medan han bygger sin egen frihet med hjälp av schabloner från romaner och filmer.
Slutet är på en gång en triumf och en tragedi. Så välspelad och rik på mening är sagan om söta Sugarstar.
