Ibland bär en scenbild hela teaterupplevelsen. Så är det när Thalia Theater, Hamburg gästar Dramaten. Scenografin är utgångspunkt för regiarbetet. Här står ett gåtfullt, slutet rum på scenen. Blodröda galler runt en japansk trädgård med körsbärsblom, Satiemusik och fågelsång, tecken för en rituell och sträng renhet. En ung kvinna klär av sig lager på lager av kläder och står till sist naken med en tatuering på ryggen. En kostymklädd man drar fram en kniv.
August Strindberg uppfann drömspelet och Ingmar Bergman använder formen filmiskt. Andreas Kriegenburg gästspelar på Bergmanfestivalen med sin teateruppsättning av filmmanuset Ur marionetternas liv och har skapat en subtil och suggestiv tolkning av drömmen som dramaturgisk möjlighet och terapeutisk sanning.
Peter Egerman drömmer om att döda sin hustru Katarina och söker upp sin vän, psykiatrikern Mogens som förklarar att anledningarna är två: han vill utföra en våldsam handling för att känna att han faktiskt lever men drömmen tyder också på att Peter vill ta sitt eget liv. Rollen är ett exempel framför allt på det schizofrena hos människan, kluvenheten mellan drift och socialisering, mellan omåttligt begär och förmågan att avstå. Peter Egerman är offer för en svag far och en dominant mor, möjligen latent homosexuell – en klassisk Orestesfigur berövad sin självkänsla, fylld av existentiell leda och oförmögen att leva. Han är en man som inte äger sanningen om sig själv.
Ingmar Bergman vill därutöver visa att det mord Peter utför är en gruppgärning där en mängd personer haft möjlighet att påverka – genom passivitet, dold agenda eller brist på känslor och engagemang. En polis intervjuar psykiatrikern, mamman och Tim, en homosexuell vän som har en underbar monolog om åldrandet och ännu en schizofren tudelning, den att känna som barn och ändå vara gammal. Han är en pojkfarbror som samtidigt är 10 och 60. Tim förtydligar också det att på en gång begära längtan efter ömma smekningar och viljan att bli skoningslöst utraderad genom sexualiteten.
Uppsättningen bygger som sagt på scenbilden, också den signerad regissören Andreas Kriegenburg. Handlingen är delvis för repetitiv och visar vissa sekvenser om och om igen – inför dessa ”repriseringar” har nya fakta tillkommit men greppet gör ändå att skeendet tappar fart. Efter paus har Kriegenburg lagt till improvisationer på givna tema vilket egentligen inte lägger något nytt till innehållet.
Uppsättningen låter scenografin ersätta den filmiska kvalitet som handlar om bilder, klipp och vinklar. Scenbilden bär det specifikt teatrala, den prägel var konstnär sätter på sitt verk medan ensemblen rör sig instängda bakom detta galler av form. Ur marionetternas liv blir som teater en suggestiv men också delvis ojämn iscensättning.
