Betyg: 5 av 6
Den varma höstens första musikhajp i den stora indievärlden och det lilla indie-Stockholm heter Girls. Den San Francisco-baserade kvartetten består inte alls av tjejer utan av fyra killar, två med långt ljust hår och två med kort svart hår, och skivdebuterar denna vecka.
En av dem, Christopher Owens, föddes in i den kristna rörelsen Children of God – en extrem sekt som i slutet av 60-talet startades i Kalifornien och snabbt spreds över världen. Under namnet Guds Barn blev sekten beryktad i Sverige för fri sex och kidnappningar, särskilt under 70-talet. Rester lär finnas kvar även idag.
Christopher Owens bakgrund – med flykt från sekten och efterföljande upproriskt liv med knark och hemlöshet – är naturligtvis viktig för hajpen; vi som rapporterar om rockmusik kan ju inte låta bli att föra den vidare och alla som ser gruppen kan inte låta bli att applicera den på Owens söta men trasiga sånger.
Fast ändå, när Girls gör sitt femte framträdande någonsin i Europa – Owens säger att det är inför den hittills största publiken – går det inte att värja sig.
Sångerna är helt enkelt för bra och gruppen balanserar det trashiga och nonchalanta med genuin musikalitet och vänlighet på ett så förtjusande sätt att den jobbiga hajpen dunstar bort.
Det är naturligtvis inget nytt som strömmar ut från Debaser-scenen, tvärtom handlar det återigen om ett miljövänligt återbruk av gammal rockmusik. Man kan urskilja Everly Brothers, Buddy Holly, Clash och kanske lite Byrds. Sista låten Big bad mean mother fucker är en slags kompilation av Beach Boys simplaste surf-låtar inlindat i trashig shoegaze och låter på något underligt sätt helt bedårande tufft och helt nytt.
