O/Modernts galakväll med namn som Anne Sofie von Otter, Elin Rombo och den brittiske cellisten Steven Isserlis attraherade en stor publik.
Säsongens huvudtonsättare Claudio Monteverdi kom nytolkad till tals när pianisten och kännaren av tidiga klaverinstrument Michael Tsalka improviseade på cembalo över sången Quel sguardo sdegnosetto ur Scherzi musicali (1632) – en del av Tsalkas kompott med meditationer över musik av Mozart och Ligeti.
Så var det dags för de stora kanonerna, och en sommarklädd Anne Sofie von Otter inträdde och gav en vackert nyanserad tolkning av den rika känslovärlden i Monteverdis solomadrigal Si dolce è il tormento. Hon understöddes på cembalo och luta av Mark Tatlow respektive Karl Nyhlin, vilka återkom i operaduetterna av Monteverdi.
Det blandade, smått röriga programmet avancerade från äldre tid i första avdelningen till 1800- och 1900-tal i den andra. Steven Isserlis fick solistiskt utrymme med Bachs tredje cellosvit, C-dur. Men det lät som om Isserlis hade spelat den musiken litet för ofta, det blev en underhållande snabbskiss i ett ofta nervöst och forcerat spel som pendlade mellan lätthet och rustik energi. Han kunde ha kostat på sig ett visst djup i sarabanden, som flöt förbi nästan obemärkt.
Bästa inslag i första delen blev istället duetterna Signor, hoggi rinasco och Pur ti miro ur sista akten av Monteverdis opera Poppeas kröning. Den vackra Pur ti miro lär inte ha skrivits av Monteverdi själv utan av Francesco Sacrati. Här uppvisade von Otter som Nero stundtals en dramatik i tolkningen som påminde om hennes utspel i yngre dagar. I sin rolluppfattning är hon mer erfaren än Elin Rombo som Poppea, vilken ändå svarade för en mycket fin insats. Kombinationen som helhet gjorde intryck.
Den instrumentala höjdpunkten följde efter paus när Isserlis tillsammans med Bengt Forsberg vid pianot tolkade Debussys cellosonat med kompromisslöst konstnärligt patos.
Fortsättningen, där Forsberg lagt till en cellostämma i sånger av Debussy, Fauré och Wagner, gav mer en känsla av musiksoaré än formell konsert. Några av Wagners Wesendoncklieder framfördes, men i Im Treibhaus hittade man inte stämningen. Däremot blev Träume och Schmerzen (utan cello) ypperliga.
Lättsamt avslutade von Otter konserten med tre Beatlessånger; Blackbird, For no one och When I’m 64, den senare mottagen med stormande jubel av publiken.
