Svensk teater saknar nästan helt kontakt med den baltiska kultursfären. Det var därför lovvärt och roligt att gästspelscenen c/o på Stockholms stadsteater bjöd in Jaunais Riga Teatris att spela sin iscensättning The Sound of silence, som haft stor framgång på en mängd internationella festivaler, och bygger på ordlösa skeenden mot en akustisk fond av ett pärlband klassiska Simon & Garfunkel-låtar.
Ljudet av tystnad uteblev dock. Musikförlaget Universal fick med sina uttalanden om rättigheter den lettiske regissören Alvis Hermanis att dra öronen åt sig. Den charmiga The Sound of silence, som skildrar en grupp ungdomar och deras första kalvigt ivriga steg mot vuxenvärlden, byttes ut.
I stället visades, med samma grundscenografi , Long life som skildrar dessa tonåringar som gamla, ledbrutna pensionärer. Long life är inte så omedelbar utan blandar subtilt vemodig sorg med stillsam komedi. Bakgrundsljuden består av snarkningar, muttranden, tv-ljud och urgamla lettiska folksånger. Ingenting som musikförlag intresserar sig för.
För den som, likt undertecknad, också sett The Sound of silence är Long life en underbar kontrapunkt. All gränslös erövringslusta, allt begär och nyfikenhet är ersatt med en skildring av ålderdomen som isoleringscell.
Kroppen själv, förstelnad, gör att livet blir en plågsam, försiktig slow motion-manöver av vanor och hinder. Scenbilden, det gamla huset med sina små lägenheter, är belamrad med minnen, prydnadssaker och skräp med ett gemensamt kök och badrum. Här irriterar nu fem personer varandra medan dagarna kryper förbi.
Iscensättningen börjar och slutar med natt. Ur mörkret tränger snarkningar, utrop av smärta och en och annan fis. Det som följer är en mödosam koreografi av korta, långsamma rörelser. Ledbruten värk avbruten av en födelsedagsfest som ekar av ungdomsåren och blir en ironisk parodi på hur tiden tömmer kraften ur livet.
Long life är en minimalistisk uppsättning, en hyllning till långsamheten, till envisheten och en vägran att avsäga sig det liv man fått sig tilldelat.
Alvis Hermanis låter dessa, först anonyma, gamlingar bli individer inför våra ögon. En trotsar, en försöker hålla sig vacker, någon håller på med sin musik som en sista, något dammig rebellisk akt. På scenen står skuggorna av ett galleri möjliga levnadsstrategier.
Uppsättningen är också något mer: en skildring av fattigdom, en verklighet där pengarna inte räcker, där överlevandet är en kamp. Här är människor som slitit hela sina liv och nu lever på skulor. Stycket har också en politisk udd.
Long life är en sparsmakad essä om åldrandet som man vill skratta och gråta åt – på en gång. Pjäsen är fylld av medkänsla och ömhet men också långsamma slapsticks. Hermanis skapar en ljuv pjäs om det faktum att livet en dag övergår från backanal till uthållighetsövning.
