Det handlar om en fransyska som ligger med fienden, först en tysk, sedan en japan. Den första handlingen bestraffas, medan den ­andra bara är en vanlig utlands­otrohet tolv år efter kriget. Då har Japan förvandlats till offer, via bomberna över Hiroshima och Nagasaki. I Marguerite ­Duras Hiroshima mon amour flyter de båda händelserna samman i en berättelse om kriget, kärlekens villkor, tid, minne och glömska. (Först film, sedan flera gånger ­teater.)

Med sin uppsättning återvänder Annika Silkeberg till Teater Galeasen, där hon för tjugoett år sedan satte upp Duras Förgöra, säger hon. Jag vet att jag var där då, men minns jag det? Och var det samma plats? Fönstren var öppna då. Tror jag. Nu är de svarta och igenbommade. Rummet är naknare än på länge. Golvet är fuktigt och delvis täckt av löv. Detta rum föreställer ingenting annat än sig själv men det liknar snarare en källare i Nevers 1945 än ett hotell i Hiroshima 1957.

En kvinna och en man sitter ihopkrupna i en fönsternisch. Bakom dem rullas journalfilmer från Hiroshima. Hon berättar vad hon gjort i Hiroshima och han upprepar gång på gång att hon aldrig varit i Hiroshima. Ändå är de i Hiroshima.

Deras tal är fullt av omtagningar, stiliserat. Och Alexandra Chalupa och Marko Ivkovich i rollerna som fransyskan och japanen talar också stiliserat, naket, poetiskt. När de förflyttar sig ut i rummet rör de sig stillsamt, ekonomiskt. Med krita ritar de upp små spelutrymmen och riktningar. De har tillbringat en natt tillsammans, en natt som är hennes sista i Hiroshima. Hon är skådespelerska och filminspelningen är över. Han vill att hon ska stanna en tid och hon säger nej. Det är allt.

Så mycket kan inte hända eftersom de lever sina liv på olika platser, i var sitt äktenskap. Men så mycket kan också hända just därför. Hon kan berätta om tysken i Nevers, som hon inte berättat för någon annan. Han tror att hon är en mycket stor kärlek, skulle kunna vara det. Men de är mycket medvetna, vet att de kommer att glömma (om det inte är författaren som talar igenom dem). Som tjugoåring hade jag inte trott dem, men nu gör jag det.

Under orden ligger starka känslor, kollektiva och individuella, men regissören och skådespelarna överlåter till publiken att känna dem. En enda gång bryter Alexandra Chalupa ut i känslor, vid minnet av Nevers, men hon lyckas göra det utan att det blir patetiskt. Det är inte lätt. Annars ler hon ett leende, som först verkar naivt, men inte är det. Marko Ivkovich utstrålar ett slags blank skönhet i sitt återhållna spel.

Ljuset och musiken är diskreta och betydelsefulla medspelare när rummet förvandlas inför våra ögon och ändå förblir detsamma. Jag blir mycket berörd när den enkla och komplicerade situationen kryper innanför huden. Inom en timme är allt över. Men jag ska minnas det, en tid.