Ingmar Virta, David Weiss och Iso Porovic i Lisa Langseths Pleasure.
Tolv procent av alla svenska män har, enligt en undersökning, någon gång köpt sex. Här existerar ett stort men osynligt problemkomplex, en härva av tvång, droger, sjukdomar och skuld uppstår när man köper njutning på andras bekostnad.
Just innan hon mördades drev Anna Lindh frågan om trafficking: det faktum att flickor och kvinnor skickas bussvis från fattiga till rika länder för att tillhandahålla sex. Den minnesfond som fått hennes namn vill bekämpa likgiltighet och orättvisor och står bakom den iscensättning som Teater Västernorrland och Riksteatern samproducerat med titeln Pleasure – njutning.
Dramatikern Lisa Langseth närmar sig ämnet genom att skildra fyra män med olika socialgrupp, ålder och bakgrund som för att försöka sätta ansikten på dessa anonyma sexkonsumenter. Avsikten är uppenbarligen att försöka visa mekanismerna bakom detta behov av snabb, sjaskig sex utan att skuldbelägga männen som grupp.
Texten börjar som monologer. Här berätter en 20-åring på ryggsäcksluff om hur han träffar en thailändsk flicka, blir förförd och nu skickar pengar varje månad. En 60-årig man, som var med 1968 och absolut tror på frihet åt alla, blev utnyttjad som barn av en flicka och är nu rädd för alla dessa stora, kraftfyllda kvinnor. Han berättar om hur han blir accepterad av några ryska kvinnor, som skrattar åt alla hans skämt och äntligen ser honom.
En lyckligt gift regissör på prestigejobb på La Scala avslöjar hur han använder småpojkar som distraktion när stressen sätter in, en form av maktutövning som blir mer potent eftersom som den riktar sig mot det manliga.
En mackanställd berättar, slutligen, om hur han och några kompisar utnyttjar en ung tjej på en lortig madrass. Han kan först inte få stånd men eggas av sin kompis, som han egentligen åtrår. Flickan blir något obegripligt, ett hål och tomrum som bara våld kan övervinna.
Langseth skriver om män som känner sig som andras hundar och därför behöver uppleva kvinnor som hyndor. De brottas med sin manlighet, känner sig förtryckta och overkliga och vill använda sexualiteten som redskap att bli sanna. Orgasmen är den ultimata upplevelsen av att leva. De vill förverkliga sig själva och köper sig gärna den tjänsten utan att bry sig om andras trauman.
Pjäsen skildrar en värld där kärleken är ett språk som brutalt ersatts av det pornografiska som rum och idévärld. Pornografin skapar ett språk som nästan samtliga män på scenen använder för att beskriva sina upplevelser – särskilt 20-åringen som låter som en parodi på en sexnovell när han beskriver förälskelsen.
Lisa Langseth skildrar en hel del schabloner – så sann är hennes pjäs. Pjäsen är inte så programmatisk som en sammanfattning kan tyckas. Hon lyckas skickligt subtilisera sina manspersoner och deras ensamhet och beskriver en alienerad jagupplösning. Hon lägger till ömhet, humor och brutala skildringar av köpta samlag.
Ensemblen är suverän. Ingmar Virta gör läraren, revoltören som nästan blir exploatör men som besinnar sig, ett utmärkt porträtt av en idealist som bejakat den sexuella revolutionen och nu nästan blir ett offer för dess efterdyningar. David Weiss gör 20-åringen till en charmig valp som väljer att uppslukas av det asiatiskt exotiska och låter bli att förstå den imperialistiska prostitutionskultur som skapades under krigen.
Jakob Tamm spelar grabben som dyrkar sina kompisar mer än kvinnor och alltid kommer att hata kvinnor för att dom inte hetsar upp honom. Iso Porovic gör regissören som med filosofiska termer hyllar den totala egoismen under slagordet: knulla eller knullas!
Sex ses av många som en rättighet, som en väg att förverkliga sig själva och att bli förlöst, likt en nattvard. Sex kan inte rädda oss från oss själva, hur mycket vi än betalar.
