Om det fanns något så bisarrt som VM i bokföring så skulle Annika definitivt tillhöra eliten. Hon är helt enkelt bäst på bokföring. Bäst på att kontrollera, sortera, kontera.

Men hon gillar inte att fika. Hon klarar inte av kallprat och att umgås utan tydligt syfte. Hon har alltid ett ärende i kontakterna med andra, och för den delen i kontakterna med sitt eget inre.

Det kallas för Aspergers syndrom. Det är ett slags autism som innebär att man alltid är väldigt saklig i det man säger och gör. Det finns inga outtalade avsikter, ingen undertext. Man hör heller inte andra människors halvkvädna visor. Allt måste klargöras.

Detta är faktiskt en hård nöt att knäcka för en ensam skådespelare. Petra Brylander står där i en tråkig kofta, i Annikas inrutade tillvaro med rutig matta, rutig duk, håret spänt som en ordningsflicka i klassen, och är just så oemotionellt tonlös som rollen kräver. I Annikas sätt att organisera sin förståelse av tillvaron, av andras beteenden, av tiden, finns egentligen en parallell till skådespelarens sätt att strukturera och förstå en roll. Annika placerar sig på olika rutor av mattan för att minnas händelser och årtal, så som en skådespelare memorerar sin text i förhållande till rummet. Och kanske är detta en extrem skildring av hur vi alla bygger upp oss själva.

Det intressanta med Klas Abrahamssons monolog och Petra Brylanders porträtt är att de inte söker ett inkännande från publi­ ken. Petra Brylander bygger skickligt upp en mur utåt av stumma ickekänslor, och bakom den är Annika inlåst i sin egen torra bokstavlighet.

Spelet blir som ett negativ av ”normalitetens” otydliga spelregler. De flesta av oss lever mitt i flödet och tar omedvetet hjälp av våra erfarenheter för att tolka en föränderlig verklighet. Men Annika skriver upp och sätter in i pärmar, till exempel vad för slags presenter man ger och varför, beroende på mottagare. Med sin organisationsiver släpar hon hjälplöst efter livet.

Karin Ragnarsson har inrett Annikas välordnade kammare i Hipps repsal, ett intimt rum bortom den stora teatersalongen och spegelsalen, där det pågår fest. I sådana prång kan man föreställa sig att samhällets Annikor sitter och lägger upp omsorgsfulla strategier för sina liv. Alltmedan det svårtydda tumultet pågår utanför.