Vincent River är död. Ihjälsparkad av fem män. Inte därför att han gjort något, sagt något, påstått något – utan därför att han var bög och blev en projektionsduk för andras fördomar och behov av att ösa ihopsamlad ilska över någon som inte vågar slå tillbaka.

Det är det som skiljer misshandel från hatbrott – att individer drabbas för det han/hon representerar för någon annan, inte den man egentligen är.

Historien om Vincent River spelas av teatergruppen Brigaden, en ny konstellation teaterfolk som gör nedslag på olika scener. Man har förut bland annat gjort monologen Vakares vargtimmar och i höst kommer en teatral tolkning av diktsviten Nijinskij av Lars Forssell och monologen Kärleken av Theodor Kallifatides, tonsatt för cello.

Philip Ridley, född 1964, är mest känd för The Pitchford Disney men många andra, ofta kontroversiella, pjäser väntar på svenska uruppföranden.

Vincent River är ett mycket starkt drama som beskriver hur förtrycket mot homosexuella ofta börjar hemma vid köksbordet. Vincent har aldrig vågat komma ut. Han lever med sin dominanta mor som dyrkar honom.

Av en slump träffar han en 17-åring som just förlovat sig med en flicka för att göra sin cancersjuka mamma glad men egentligen också han är bög och lever ut sin sexualitet på toaletter och klubbar. Två exempel på homosexuella som avstår från kärlek för att inte såra sina inskränkta föräldrar.

Texten är en konfrontation mellan Vincents mor och tonåringen. Han har stått vid graven och utanför deras hus och nu vill mamman veta varför. Det som följer en knappt två timmar lång cirkelmanöver som till slut, med fruktansvärda detaljer, avslöjar vad som egentligen kom att hända den där kvällen då Vincent River fick hjärnan söndersparkad. Till sist når texten samma, nästan outhärdliga, nivå som Järnbörd av Magnus Dahlström – beskrivningar av benpipor, blod, hjärnsubstans.

Annika Silkeberg väljer några djärva men mycket effektiva regigrepp. Första delen av uppsättningen visas på en stor, vit duk. En kamera är riktad mot Anna-Lena Hemström som spelar Vincents mamma, en annan mot Ruben Lopez som gör tonåringen som kommit för att berätta sanningen.

Närbilderna skapar stor intimitet och visar publiken nyanser, rädslan på botten av ögonen, alla dessa trick vi använder för att undvika konfrontation. Iscensättningen går över till direkt spel där pojken spelar upp vad som hänt och där modern blir den som får representera Vincent – scenen är fantastiskt välskriven och resultatet blir en fördjupning där livslögner kolliderar brutalt mot varandra.

Scenbilden är kongenialt enkel: två taggtrådar är spända mellan scen och salong och bildar en centralperspektivisk axel, konturerna av en flod av våld, som aktörerna ständigt tvingas ducka för. Fredrik Arsæus Nauckhoff låter ljud spilla över skeendet: rapsodiskt, vackert, plågsamt.

Anna-Lena Hemström är utmärkt som den något gapiga, lätt försupna mamman som haft sin son som projekt och aldrig sett honom som annat än sin. Ruben Lopez är fantastisk som nervös yngling som har sex på toaletter därför att familjen aldrig kommer att acceptera honom som homosexuell. Duon hittar varandra perfekt och resultat är en stark, obehaglig, mycket exakt och laddad pjäs om normalitet och hat men särkilt om hur omgivningen formar förutsättningarna för allas våra liv.