Mig äger ingen, Åsa Linderborgs bok om pappa, härdarmästaren Leif Andersson, utspelar sig i Västerås. Det är alltså följdriktigt att teaterversionen av Emma Broström, också från Västerås, får sin urpremiär där på Teater Västmanland.
Det handlar om staden och dess arbetare från Italien, Finland, Ryssland; om politik, som idé och praktik, om hårt slit, kärlek, sprit och svek.
Att flytta en älskad bok till annat medium innebär alltid svårigheter, men jag tycker att den här stora satsningen är lyckad. Människor som vi får veta mer om i boken blir med nödvändighet ibland reducerade till typiska repliker och handlingar, men kollektivet av släktingar växer till sig och blir tydligare efter hand. Gemensam musik och sång kan till en början verka idylliserande som bilden av arbetare i en 70-talsuppsättning, men även här sker förskjutningar. Musiken bidrar också till berättelsen och ger en känsla av den internationella miljö som Åsa växer upp i.
Det är via relationen mellan henne och pappan som allt det andra blir viktigt: elden på Metallverken som liknas vid en drake som ska tämjas, de heta diskussionerna om olika slags socialism, frågan om vem som ska ta hand om ett barn.
Mirja Burlin spelar Åsa från femårig liten flicka till nydisputerad doktor i historia. Och det är förstås hennes fiktiva Åsa jag talar om, inte författaren och kulturchefen på Aftonbladet. Tidens gång följer vi via de stora politiska händelserna: kuppen i Chile och mordet på Allende 1973, socialdemokraternas valförlust 1976. (Här är det underbart att se Birgitta Petterssons reaktion som farmor. Hon förutsätter att alla är socialdemokrater, inklusive gamle kungen, och ser det lika självklart som att alla tror på Gud!) Rapporten om mordet på Palme kommer samtidigt som Leif Anderssons liv faller samman alltmer. Tomas Tjerneld i rollen sitter i kalsongerna på sängen medan bilderna från Sveavägen rullar i bakgrunden.
Över huvud taget är filmprojektioner en väl integrerad del i uppsättningen och bidrar på alla möjliga sätt till en fördjupad och omväxlande föreställning. Allt har sin betydelse, men det som till sist ger starkast intryck är flickan, kvinnan Åsa och alla de slitningar hon lever med. Tidigt slits hennes hjärta itu, då hennes mamma – Sannamari Patjas, packar den klassiska lilla väskan och ger sig av. Flickan blir kvar hos pappan, som en liten avbetalning på skulden. Han älskar sin jänta, vilket syns inte minst på att han låter henne gråta efter mamma.
Tjerneld förmedlar pappans humor, kärlek till flickan som präglas av jäntelag, inte jantelag. Han är en tänkande människa, som låter sig tas om hand av mamma och pappa. Han tigger pengar. Och han dricker. Han gör det hela tiden, och det talas inte så mycket om det, men det accelererar. Det är det som får Åsas mamma att gå, det är det som till sist tar ifrån honom jobbet, det är det som gör att han inte blir bjuden på dotterns disputation. Det är så begripligt och så fruktansvärt sorgligt på samma gång – därför att Åsa har så dåligt samvete. Hon har svikits många gånger för spriten, men kärleken är stark och nu känner hon bara sitt eget stora svek.
När hon står med pappans rosenbukett och ringer till honom på sin triumfs dag och är så ledsen så ledsen, då har den här uppsättningen en känslostyrka som påminner om en annan historia om far och dotter: Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien. Litet glad blir Åsa faktiskt när en försäkring oväntat faller ut, men efter ett nålstick av fastern, Katarina Söderberg, fångas hon åter av skulden. Åh, det är så krångligt allting. Och så bra.
