Det var länge sedan man fick uppleva en så omtumlande kärleksnatt på Kungliga Operan. Ouvertyren till Rosenkavaljeren är nog den oanständigaste musik som har skrivits, och under dirigenten Roland Böers ledning blir den mer hetsig och oberäknelig än någonsin. När ridån går upp känner man sig lika utmattad som Fältmarskalkinnan och hennes unge älskare.

Det är 37 år sedan Folke Abenius uppsättning hade premiär – det är Operans äldsta föreställning som nu kommer tillbaka. Men precis som Fältmarskalkinnan bär Rosenkavaljeren sina år med grace, och den låter fräschare och spänstigare än på länge, trots att premiären inte kändes helt färdigrepeterad, med många osäkra blickar på dirigenten.

De flesta sångarna är nya i sina roller. Hillevi Martinpelto gör en underbart mjuk Fältmarskalkinna, känslig och bortvänd i sitt grubblande. Hon är van att bestämma men upptäcker att drömmar och tankar kan hon faktiskt inte befalla över.

Som Octavian tar Matilda Paulsson efter en rad framgångar i mindre sammanhang ett rejält kliv in på den kungliga operascenen. Hon är mer pojkaktig än manlig, med säker stämma och självklar auktoritet, just vad man väntar sig av en 17-årig greve.

Irländska Ailish Tynan gör en skarp och tydlig Sophie, en skrämmande målmedveten flicka. Tre jämnstarka kvinnoröster balanserar varandra ypperligt i sista aktens tersett.

Herrarna har inte lika mycket skönhet att bidra med, men Ketil Hugaas som baron Ochs har buffakvalité och en ihåligt knarrande självsäkerhet. Ola Eliassons beställsamme Faninal får en att riktigt hoppa till när han bryter ut i sitt ”Blamage!”. Även Matthias Zachariassens starksjungande italienske tenor och Michael Schmidbergers poliskommissarie ger tydliga avtryck.

Rosenkavaljeren hade premiär i maj 1971, samma vecka som den stora Almstriden rasade kring träddungen i Kungsträdgården strax utanför teatern. Det var en folklig resning där unga aktivister övernattade i trädkronorna för att förhindra att almarna sågades ned – och lyckades. Mitt i denna våg av utomparlamentarisk upphetsning hade Operan modet att sätta upp denna osedvanligt påkostade produktion med pudrade rokokoperuker.

Men den föreställning som då verkade bekräfta mångas fördomar om operakonsten visade sig ha en stark och obändig livskraft: alla svåra frågor om tidens gång ryms inom Rosenkavaljerens vackra ram av skenbar förkonstling. Nu vill vi stanna alla klockor och bevara den länge, länge. För vilken silverros har starkare doft än denna, där Folke Abenius har tillsatt en utsökt droppe persisk rosenolja?