Det som började 1977 som ett gästspel på Ystads teater av Lunds lyriska ensemble blev under de två följande årtiondena en av Operasveriges piggare scener – Ystadoperans länge årliga sommarföreställningar. Piggheten ligger inte bara i att unga sångare fått komma fram, utan först och främst i att regissören Richard Bark och dirigenten Sören Nielzén hittade verk vid sidan av det där lilla knippet operor som hörs världen över hela tiden. Philip Glass Achnaton och två av Hindemiths expressionistiska enaktare hör hit.

Upptakten till årets 35-årsjubileum speglar denna historia: de fem sångarna i den stundande föreställningen av Pietro Mascagnis Cavalleria rusticana sjunger några arior ur tidigare års produktioner. Här står det klart att allt inte varit Glass och Hindemith, för det blir både Pajazzo och Il trovatore – vid sidan av Korngolds Die tote Stadt, som faktiskt nådde Ystad tio år innan Stockholm.

Detta fungerar riktigt hyfsat som upptakt till Mascagnis enaktare, som annars per automatik brukar kombineras med Pajazzo. Sångarna dyker liksom bara upp på scenen, funderar på om det inte borde sjungas (det är ju trist nog 10 år sedan sist Ystadoperan höll till i Ystad) och sätter igång när de fått fatt i en pianist. Sedan dyker så där av en händelse också kör och orkester upp. Därmed faller allt ljus på Mascagnis sicilianska svartsjukedrama, som ursprungligen berättade om våldsamheter i en liten by, med en del musikalisk lokalfärg.

Ett kors på golvet blir rest och genast finns en kyrka. Kören är klädd i svarta kläder, sådana som finns hemma – men också en klassisk siciliansk mundering. Ändå frikopplar Bark iscensättningen från den italienska bondemiljön och gör den till en tidlös och klasslös historia om affekter. Drabbande, förgörande affekter.

De speglas i ansikten och röster. Paulina Pfeiffer gnistrar av hat när hon inte ser strimman av hopp som Santuzza, den unga kvinna som blir sviken av fästmannen Turiddu. Han har en älskarinna, som Cornelia Beskow gör först förförisk men som genomgår ett förvandlingsnummer när hon blir avslöjad inför sin make: oskuldsfullt bönande om förlåtelse.

Maken, Joa Helgessons Alfio, är fylld av blind vrede. Mot den har Glenn Kjellbergs Turiddu ingenting att sätta emot, och när han går ut för att göra upp är det som att gå till slakt. Hans rop på mamma, precisa Ellika Ström Meijling, hjälper inte.

Emellanåt skaver det i orkestern under Jonas Dominique. Visst, det lilla diket gör numerären begränsad, men detaljarbetet har inte hunnits med. Samtidigt är musiker, solister och kör osvikliga när det väl gäller. När någon handlar i affekt bränner det alltid till musikaliskt (och det händer ofta).

Ett varningens ord: här sjungs på italienska och textmaskin saknas. Den som har vägarna förbi Ystad gör klokt i att läsa på och sedan lyssna till en hel del fin sång, i synnerhet från Pfeiffer, vars röst så inträngande säger vad det innebär att svikas, att gripas av hämndbegär och sedan ångra allt, bitterligen. Affekterat, i god mening.