Det har regnat välförtjänta priser och hedersuppdrag över Ale Möller med band de senaste åren efter den hyllade skivan Bodjal. Sedan 1998 har han ”laborerat” med gräns- och kulturöverskridande musik och engagerat en mängd olika musiker med rötter i skilda musikkulturer i olika projekt. De som står på Orionteaterns trevliga scen är en septett som utkristalliserats med tiden.
Tillsammans med den alltid lika smittande entusiastiske multiinstrumentalisten Möller på mandola, dragspel, munspel, horn och flöjter m m, spelar Sebastien Dubé kontrabas, Mats Öberg keyboard och Rafael Sida Huizar slagverk. De står ofta för det afro-jazziga i soundet. Maria Stellas, Mamadou Sene och Anders Nygårds är framsidan, de tydliga karaktärerna. Den svensk-grekiska, vackra rebetika-sångerskan tillika magdansös, svensk-senegalesen som sjunger och dansar akrobatiskt samt den svenske fiolspelaren från Dalarna, något stereotypt, lite som ett cirkussällskap.

Maria Stellas sjunger en grekisk kärlekssång i gryningen så huden knottrar sig på armarna. Utan att egentligen vilja lyfta fram någon - för samtliga musiker har sina förtjänster - så står det klart att Maria Stellas är en av Sveriges bästa sångerskor. Under konserten framförs en hel del nytt material som låter bra, bland annat en äldre grekisk rebetika, en senegalesiskinspirerad låt som för tankarna till sydafrikansk körsång och en arabisktklingande låt i skiftande sinnesstämning som är döpt till Alí Molla.

Samtliga musiker är skickliga men det är ändå märkligt att det funkar när polska, halling, vals, senegalesiska sånger och barnramsor, grekisk rebetika, afro-kubanskt, jazz, funk etcetera spelas tillsammans. Musiken hittar ibland nya vägar efter halva låten, styrs om och kommer ut i en helt annan musikstil. Hela tiden finns driv och framåtanda. Var och en är trygg i sin uppgift, har sin speciella personlighet och visar framfötterna med soloinsatser och improvisation med fokus på musikaliskt ursprung. Det är strongt att få ihop det.