Fransk-algeriern Mohamed Kacimis pjäs Heligt land handlar om den utsatthet som är vardag för palestinier på Gazaremsan. Människor lever tätt, tätt på varandra och får bära delat ansvar – och straff – för individuella handlingar. Instängdheten transformeras hela tiden till frustration där försöken till ett normalt liv och familjebildning slås sönder av nya krigshandlingar.

Teatergruppen Brigaden spelar Heligt land som kortpjäs på Stockholms stadsteater Skärholmen, mot ett hörn av den stora scenen. En spiraltrappa mot scenvinden blir symbol för våldet.

Handlingen berättar om en ung man som dödar en israelisk soldat genom att kasta en tv på honom. Ynglingen, som nu bara har några timmar på att leva innan han kommer att hittas av soldaterna, försöker sedan våldta grannflickan ­eftersom hennes mor försökt rädda ett sjukt barn genom att gå med på att kyssa en israelisk gränsvakt.

Heder står över humanitet, menar ynglingen som livrädd och med visst tvivel väntar på alla dessa jungfrur som ska ta emot honom bortom livet. Han kommer ju att bli en martyr – men också en som orsakat repressalier för andra, bland annat för sin mor och far.

Kacimis pjäs talar mot självmordsbombningen som medel. Han visar också det krav på manlig dådkraft som driver skeendet, kombinerat med kvinnoförakt.

Stycket radar upp olika förhållningssätt och överlevnadsstrategier bortom alla enkla, schematiska positioner som ekar våldsamma strategier från Hamas eller Fatah.

Heligt land blandar ett humanistiskt budskap med starka poetiska bilder som för tanken till Garcia Lorca: månar, hästlik och fåglar. Texten har ett retoriskt, ­typiskt franskt drag, som regissören Annika Silkeberg valt att minska genom sin mycket återhållna, nästan karga spelstil. Ensemblen klarar balansgången mellan det realistiska och det lyriska väl – även om pjäsen, spelad så här, mer blir ett intressant smakprov än en fullödig iscensättning.