Skådespelerskan Marga Pettersson skrev sitt första brev till Annika Östberg 1995. Och hon fick ett svar – det kom att leda till en lång brevväxling genom åren där Annika Östberg fick en livlina ut från fängelset och ett sätt att skriftligt kunna formulera sig, reflektera över sitt liv och förmedla sina tankar om brott och straff. Amerikanska lagar förbjuder fångarna att skriva annat än brev.

Annika Östberg, 54, har i 27 år suttit inspärrad på kalifornisk fängelseanstalt för två mord begångna av hennes pojkvän. Hon har lyckats förhandla bort ett dödsstraff genom att förklara sig skyldig.

När hon ansöker om att få straffet tidsbestämt och, eller, att få avtjäna det på svensk mark får hon avslag eftersom döttrarna till den polisman som dödades kräver att hon ska sitta livet ut, dö på fängelset. 2008 har hon ännu en chans att ansöka om att utlämnas till sitt hemland.

Marga Pettersson spelar nu sin 75 minuter långa monolog om fången W18968 på olika teaterscener och fängelser landet runt – bland annat på Scenen Pipersgatan 4 på Kungsholmen.

Hon tar på sig rollen som Annika och berättar sin historia: den om 1968, droger, prostitution, sonen Sven som dog efter en bilolycka och tiden på fängelset. Hon fångar baksidan av hippietiden, berättar om hur hon som 13-åring första gången kom att sälja sin kropp men också vad 27 år utan frihet gör med en människa och hur ett repressivt system kan förgöra.

Marga Pettersson har ett unikt och fantastiskt material – från brevsidorna stiger en kvinna som utan sentimentalitet och självömkan beskriver sitt liv och sin situation glasklart, och ger sina tillbakablickar och sin längtan efter en ökad frihet en poetisk dimension.

Hon berättar om den mycket hängivna önskan att döda som det amerikanska rättssystemet utövar men också om sin svenska barndom under ett idylliskt 50-tal. Hon panorerar och fastnar vid konkreta detaljer.

Ibland liknar skildringen Oscar Wildes Ballad från fängelset i Reading med sin svarta bild av att leva utan hopp och hon skildrar hårdhudad amerikansk mentalitet och lagar som bygger på hämndgirighet.

Några stolar, ett fönster med galler, en sliten Walkman med musiksnuttar – det är allt Marga Pettersson behöver förutom dessa brev som är så raka, som borrar sig ner till frågor om skuld och förnedring. Marga Pettersson ger orden från Annika Östberg kraft och närvaro som lyser genom uppgivenheten. Berättelsen om fången W18968 är en oerhört stark bikt från en cell och ett människoliv.