Existentiellt tankestoff från olika epoker klingade i Konserthusets stora sal den gångna lördagen – från Allen Ginsberg till Hölderlin, och den ryska folkpoesi som får vingar i Stravinskijs bröllopstablåer, Les Noces. I öppningsnumret, prisbelönta Comments av drygt 20-årige Oskar Lissheim-Boëthius, klingade Eric Ericsons Kammarkör som en kör av syrsor, monotont upprepande vågrörelser av klang – en fri och fantasifull kommentar kring Ginsbergs legendariska Footnote to Howl, i form av en lek med övertons­serier och sönderbrutna språkljud.

Stycket Comments fick agera ridåöppnare åt Brahms Schicksalslied (1871), ett av de många andligt inspirerade verk som tonsättaren ägnade sig åt under ­ålderdomen.

Lika stämningsmättat som i Rekviet och Altrapsodin skildras kontrasterna mellan evighetens ro och den mänskliga existensens kamp. Denna version av Schicksalslied överlåter orkesterpartiets bultande puls åt pianot, här trakterat av duon Bengt Forsberg och Erik Risberg, vars ömsinta efterspel avrundade på en not av förtröstan. I Daniel Reuss effektiva kommunikation med körsångarna saknades bara en mjukhet i den rytmiska känslan – något som också gjorde sig påmint efter paus, i Stravinskijs Les Noces.

Les Noces är till skillnad från Schicksalslied komponerat för scenen – undertiteln ”Ryska koreografiska scener” syftar tillbaka till samarbetet med Serge Diaghilev och Ryska baletten i Paris vid 1920-talets början. Som så ofta slås man av den häpnadsväckande moderniteten hos Stravinskij, som om världsmusik och minimalism föddes redan i krocken mellan rysk folklore och tidig modernism. De stiliserade bröllopsriterna i Les Noces har samma folkliga rötter som Våroffer, men ersätter den primitiva urkr aften med bullrig exotism i tamburin, tuffa slagverksaccenter och hojtande körer.

Här möttes två svenska musikinstitutioner i världsklass på Konserthusscenen, Kroumata-­ensemblen och Eric Ericsons Kammarkör, i ett märkesframförande som skulle ha vunnit på ljussättning och frihet från strängt musikaliska parametrar. Bland solisterna utmärkte sig Marie Alexis (Bruden) och Johan Christensson (Brudgummen) för naiv färgning av tablåerna, om än alltför tydligt bundna av ­notbilden. Men när Staffan ­Alveteg avrundar spelet med Brudgummens ömsinta avskedord inför sänggåendet, ­ackompanjerad av blid klockklang, känns ryskan mer obekväm än franskan kunde ha varit.

Konserthusledningen tog tillfället i akt att dela ut Konserthusets hedersmedalj till kördirigenten Eric Ericson, som mötte spontana stående ovationer. Den medaljen kunde lika gärna ha gått till Kroumata-ensemblen, som nu står inför en oviss framtid när kontraktet med Rikskonserter sagts upp. För visst är det så att svensk musikliv blir oändligt mycket fattigare dem förutan.