Vad är ett offentligt rum? Gator och torg skulle väl de flesta svara, givna mötesplatser som brukar locka även konstnärer, artister eller subkulturella grupper till aktioner. Att se staden och dess arkitektur som scenrum är knappast nytt; 1960-talets vågrörelse av konstnärer som ville ut från teatrar och gallerier har egentligen aldrig riktigt ebbat ut.

När den österrikiske koreografen Willi Dorner iscensätter sitt för Stockholms innerstad skräddarsydda projekt Bodies in urban spaces väljer han istället platser som vi knappt lägger märkte till. De sexton unga dansarna placerar sig på räcken, refuger, i trånga nischer och uppe på stolpar. Som åskådare tvingas man aktivt leta med blicken. Plötsligt sticker fötter fram från ”osynliga” utrymmen som fått kropp.

Bodies in urban spaces är motsatsen till spontanfenomenet Le Parkour, som bygger på snabb rörelse över omöjliga hinder. Dorners idé omvandlar kroppen till skulpturalt objekt i överraskande former och mönster, som när rundeln vid Slussen får en stor ”bröstvårta” av kroppar i hög. Men den timslånga promenaden blir också en bild av stadens regler och vår utsatthet i dess ibland brutala miljöer. Det hela utesluter inte humor, som när gatuskylten Klara Tvärgränd kommenteras av en kropp på tvärs.

Det här är en urban kontemplation snarare än dans. Rörelsen i konceptet finns i förflyttningarna mellan platserna. Varje språngmarsch till nästa installation lockar med sig allt fler nyfikna. Det är verkligen ett mycket lyckat drag av Dansens hus chef Virve Sutinen att inleda säsongen med detta utåtriktade verk. I sin subtilitet har det ett karnevalistiskt drag, och många följer uppmaningen att med (mobil)kamera skapa ett eget porträtt av staden.