Teaterkonsten kommer aldrig att dö, sa Erland Josephson en gång. Om alla institutioner lägger ner kommer ändå någon till sist att ställa sig på en låda och spela, det ända man behöver är en text – om det så är telefonkatalogen – vilja och en publik.

En låda, eller en trädgård. Under flera år har Poppegården, Nils Poppes privata hem, fungerat som enkel teaterscen med hustrun Gunilla som teaterchef. Den gamla Skånelängan med sitt halmtak fungerar som fond. Publiken sitter under ett vårdträd, en ask. Bakom ett plank hör man bussen till Helsingborg växla ner på byvägen utanför. Det är en liten anspråkslös utomhusscen där ensemblen kommer mycket nära och där minnet av Nils Poppes gärning vårdas kärleksfullt.

På repertoaren detta Strindbergsår står påpassligt kammarspelet Pelikanen från 1907. Texten var skriven för Intima teatern vid Norra bantorget, medvetet avskalad och med en speltid på ”fem kvart” vilket var idealt ansåg författaren. Starkt och kärnfullt var ledorden, framfört med en något stiliserad psykologisk realism som då var ny och djärv.

Pelikanen är en pjäs som tematiskt är en variant på den grekiska, tragiska trilogin Orestien. En familjefar har gått bort, ”dödad” av hustrun och hennes höga krav på stora inkomster och ett flott levnadssätt. Hon är uppvaktad av en ung man som av praktiska skäl blir bortgift med dottern. Sonen står inte ut med falskspelet och super sig bort istället för att agera.

Strindberg tecknar makan som en Klytaimestra, ett modersmonster inför vilken barnen klamrar sig fast vid varandra eller ljuger sig bort. Hon skummar mjölken, dricker upp såsen och plågar pigan med en sång på läpparna.

På Poppegården är det Berit Carlberg som gör mamman och en mer perfekt rollbesättning är svår att tänka sig. Modern ser livet som en enda glad operett och agerar ut förälskelsen till svärsonen. Regissören Anders Wällhed poängterar modern som skådespelerska för vilken familjen och det sociala livet är en scen där hon är huvudroll och första älskarinna, trots sin ålder.

Berit Carlberg gör modern med fint gehör för vem rollen är – envis, kokett men aningen lättlurad. Jörgen Düberg, från Helsingborgs stadsteater, spelar svärsonen Axel som en brutal affärsman utan skrupler som inte slösar tid på känslor. Mia Poppes dotter växer under skeendet och skruvar upp sin återhållna förtvivlan över att ha blivit utnyttjad. Om modern intagit en ”manlig” position vad gäller synen på kvinnor så återupprättar Mia Poppes spel hennes värdighet.

Niclas Strand spelar sonen som en krokig, frusen yngling på väg att supa sig bort från alla plågor. Gunilla Poppes piga är karsk men lyssnar snällt på alla utläggningar och fyller sin dramatiska funktion. Allt medan vinden får gungstolen som representerar fadern att röra sig fram och tillbaka.

Pelikanen fungerar idag som ett slags urpjäs för svensk psykologisk realism uppföljd av Ingmar Bergman och Lars Norén. På Poppegården spelar man med energi och kraft, väl värdigt traditionen. Inte ens den starka eftermiddagssolen kan spräcka illusionen och självklarheten hos denna uppsättning.