Regina Spektor har en fantastisk röst. Stark, fyllig och expressiv. En tonsäker stämma som den från Ryssland bördiga newyorkaren i guldkjol skulle kunna använda till vad som helst; soul, blues, jazz, musikal. Med sin starka sceniska utstrålning är hon ett ämne för musikalscenen, inte de glättigaste sakerna kanske, men definitivt något av Stephen Sondheim.

När det gäller det övriga, låtarna till exempel, är det svårt att helhjärtat stämma in i den omåttligt entusiastiska hyllningskören. Jämförd med Tori Amos och Fiona Apple, som är de två som ligger närmast till hands, är hennes snirkliga pianopop inte lika helgjuten. Både Apple och Amos har ett nervigare och mer intressant musikaliskt utspel, Tori Amos har dessutom en förmåga att få till catchiga refränger mitt i snårskogen av introspektiva broderier.

Men ok, visst är Regina Spektor bra. Och visst är det svårt att inte förföras när hon, upplyst av en enda spotlight framför den stora Steinwayflygeln, ler rart mellan låtarna. Allra bäst är hon på egen hand. Med sitt dramatiska anslag på klaviaturen, oftast i det låga registret, och med sin uttrycksfulla röst håller hon intresset vid liv konserten igenom.

Sämre blir det när hennes kompmusiker, Brad, Rich och Mike, släntrar in på scenen för att hjälpa till med de mer konturskarpa låtarna från senaste albumet. De tre tristnissarna håller till på en lägre musikalisk nivå än Regina Spektor själv och bidrar enbart till att göra låtarna fyrkantigare än de borde vara.