Ett set på endast två timmar. Och en publiksiffra på runt hälften av vad som annars är brukligt. Visste man inte bättre så skulle man kunna tro att det inte är glasmånar och metronomer som flyter i Dream Theaters ådror, utan att de är gjorda av kött och blod som vi andra.

Men så satsar också bandet på något aningen mer intimt – åtminstone i greppet att bryta av det metalliska mecket med ett akustiskt mellanparti i halvtid. Sångaren James LaBrie och keyboardisten Jordan Rudess ger därmed en ny dimension till konserten, och lyckas samtidigt undvika de värsta smörfällorna.

Tyvärr kan man inte säga det samma om mellanstadieexistentialismen i allsångsballaden The spirit carries on senare i setet, trots att den tillägnas Rudess mor som gick bort för bara några dagar sedan.

Den eventuella chocken efter trumsnillet Mike Portnoys avhopp har lagt sig och ersättaren Mike Mangini är väl integrerad i bandet – inte minst tekniskt. Faktum är att samtliga medlemmar låter som sitt bästa. Men att det saknas ett spänningsmoment är en underdrift. Kanske är det för att ljuset på Hovet inte kan maskera hålen i publikmassan, för det finns en påtaglig sterilitet här. Och sterilitet är det sista man behöver om man spelar progressiv metal, tätt följt av keytars i plural.

Två låtar ruskar om: The dark eternal light med sitt charmiga cirkuskaos i mitten, samt On the backs of angels från senaste albumet A dramatic turn of events. Den senare har ett fantastiskt fint gitarrintro, och att den sätter en sådan fyr på publiken vittnar om en samspelthet band och fans emellan där blicken är vänd framåt.