Iris Smeds är en ung, poetisk dramatiker som skriver interiörer från kaos, rollsökeri och uppgivenhet. Nu spelas ännu en kort pjäs, Porslinshunden, på Dramalabbet. Stycket är en timslång, absurd pjäs som kunnat vara en dialog mellan två systrar om nu inte en manlig porslinshund, vek men ändå mycket manipulativ, dykt upp på scenen.

Scenen är en etta och ett berg av begagnat 70-tal med en stor säng som bas och olika bord, ett kylskåp och stolar som tinnar och torn.

Des och Das lever instängt, den förstnämnda försöker hela tiden ta sitt liv – fast aningen halvhjärtat. Das vakar över sin syster men distraheras av Porslinshunden som vill få Das att andas med könet, sedan slänga saker och tapetsera om.

Under tiden lyckas Des begå självmord. Jycken vill ta över Das liv och köpa nya saker till extrapris men tröttnar på hennes ovilja att låta sig uppslukas och går där-ifrån. Des vaknar till liv igen. Allt börjar om, fast med ombytta roller. Systrarna Tyska-bestämda-artiklar omfamnas åter av sin tvåsamhet och dess repetitiva upplivningsritualer.

Porslinshunden är en dramatisk skiss som leker med citat. Des vaknar 04.18 och en halvtimma efteråt sa någon något – berättar Das, vilket är en subtil hänvisning till Sarah Kanes Psykos 4:48. Som botten för texten ligger förstås Glasmenageriet av Tennessee Williams. Också här putsas prydnadsföremål: 17 porslinshundar står på scenen, plus den som får kött och blod. Hunden sjunger ballader nästan lika bra och ofta som Staffan Göthes uppstoppningsbara släktingar.

Regissören Nora Nilsson låter uppsättningen sväva mellan olika tolkningsmöjligheter. Des och Das kan vara två sidor av en enda suicidal, jagsvag kvinna. Det kan också vara så att duon leker mamma/dotter-ansvar, lydig-olydig som Pigorna/Jungfruleken av Genet. Hunden är en man som försöker ta sig in mellan flickorna eller så är han en manlig realitet som vill bryta sönder en ung kvinnas värld.

Så där kan man hålla på. Porslinshunden är en gåta, öppen för olika läsningar. Iris Smeds håller igen på det poetiska språket och låter texten bli ett absurdistiskt sorgespel om att göra sig oåtkomlig. Stycket är ett litet snitt, en rispa livsskräck som trion aktörer förvaltar väl.