Vulkanisk vaggsång torde vara ett nytt begrepp för de flesta; en paradox som rymmer eruptiv kraft och trygg vila. Bakom innovationen står koreografen och dansaren Jukka Korpi och kompositören och improvisationsmusikern Sten Sandell – ett i konstnärliga sammanhang strävsamt par som tidigare framträtt på Moderna dansteatern med Melodika anatomika – danser för inälvor och skelett (2003) och Ett två (2006).

Det känns helt rätt att deras nya verk Soprum – Moder Jords avgrundsdjupa strupe får återinviga Moderna dansteaterns upprustade intima studioscen Torpedbassängen. Deras duett med ljud och kropp är ett experiment i scenens anda, öppet för tolkningar, kanske ett försök att fånga tillvarons extremer mellan födelse och död.

I rummet finns en vagga och en gungstol, byggda av gammalt bråte och skrot. Möblerna signalerar kreativ återvinning men ger förstås också associationer till barndom och ålderdom. När Jukka Korpis armar och ben inledningsvis dyker fram ur djupet av den våldsamt gungande vaggan påminner han dock mer om en död som vaknar till liv än en gullig baby.

Vid mixerbordet framkallar Sten Sandell först knarrande och gutturala läten, som om någon försökte ro en gisten eka eller hade satt en förstärkare i sin egen bröstkorg. Soprum tycks försiggå i parallella världar; en inre och en yttre, en organisk och en manipulerad där naturen är ur led. Ljussättaren Thijs Wiessing sköljer generöst över rummet med både lövverk, vågor och starka färger från sin palett, men skapar också oroande skuggor.

Jukka Korpi dras mellan vaggans skyddande skal och livsformerna utanför. Hans händer och fingrar upptäcker lite avvaktande den egna existensen. De mjukt distinkta rörelserna växer till en fågels flykt eller fjärilen som käcks ur sin puppa. Allt sker i stark symbios med musiken som blir ett slags förlängning av kroppen – eller tvärtom.

Soprum är en påminnelse om vår förgänglighet och våra möjligheter. En udda och koncentrerad livscykel i kammarformat.

Spelas t o m 22/3.