Betyg: 3 av 6
Vattumannen Sophie Zelmani (allvarsam, lagd för grubblerier och analytisk, om du antingen tror på stjärnorna eller lyssnar på hennes melankoliska vispop-album), lider av en väldokumenterad scenskräck. Konsertkvällen på Göta Lejon, turnépremiären som följer på hennes senaste skivsläpp, blir också en med spartanskt mellansnack.
Men hon verkar inte blyg så mycket som introvert – otillgängligheten är självvald snarare än påtvingad. Och sittande bakom ett bord med en stallampa och ett glas rött vin utstrålar Zelmani, i lokförarkeps, högklackade Caterpillarkängor och ljusblå hängselklänning, självförtroende.
Hon har sin akustiska gitarr i famnen, men bandet bakom henne är eoner från det minimalistiska kompet på senaste skivan, I’m the rain. Scenen är fylld av instrument: gitarrer i ett långt rack, rad på rad av Nord-keyboards, en elbas och ett ordentligt trumset. Arrangemangen är stora och varma, och lånar från vitt skilda platser i musikhistorien: hårda, monotona Velvet Underground-trummor i Ready, 70-talsorgel och freak outs som påminner mer om Kool and the Gang och deras Jungle Boogie än om Lisa Ekdahl i Hard to know, och i Until dawn drar Lars Halapi (som också producerar Zelmanis skivor) fram banjon.
Zelmani frågar vid ett tillfälle om alla sitter bekvämt, om stolarna är mjuka och, när responsen uteblir, svarar hon truligt ”nä nä, det är hårt”. Men sanningen är att träsmaken är betydligt längre bort under konserten än under en genomlyssning av skivan, oavsett stolen: mycket tack vare just orkestreringen och Zelmanis buttra kommentarer. Visst är det vuxenmusik, mer lämpad att göra andra saker till än att bara lyssna på, men en del kvällar är sånger om avsked, småprat och en ensam stallampa precis lagom.
När Zelmani blir inklappad för ett andra extranummer frågar hon försiktigt vad alla vill höra. Efter att exalterade önskningar haglat över henne ett tag skrattar hon lite för sig själv och säger ”äh, jag ville bara kolla, vi har redan bestämt”.
