Ibland behöver vi skärpa blicken, slita bort hinnan av vaneseende och upptäcka världen och oss själva på nytt.

Iscensättningen ”Utopia 2012” visar med genial och obehaglig tydlighet hur droger – från alkohol till kemiska substanser med ständigt nya bokstavskombinationer – genomtränger hela samhället, våra umgängesvanor och sätt att drömma och fly. Vinprovningar eller GHB – alla generationer har sina droger, sina sätt att ta paus från prestationskrav eller depressioner.

”Backa on drugs” är ledordet för höstrepertoaren på Backa teater. Mattias Andersson har, som så ofta, använt verkligheten som uppslagsbok och intervjuat mängder av människor. Han hittar ett storskaligt missbruk där särskilt ungdomar utan tvekan rabblar upp namnen på allt de prövat.

Villigt beskriver de känslan av verklighetsförhöjning, färgernas intensitet, ruset – medan man på scenen spelar upp det vi andra ser. Redlösa, flummigt instängda individer som regredierar till barnspråk, afasi eller en brutal våldsamhet.

”Utopia 2012” är en iscensättning som hela tiden arbetar med kontraster. Humor och tragedi. Individ och grupp. Skillnaden mellan inuti-känslan av att vara avslappnad och suverän medelpunkt och utifrån-sättet att vara en avskuren narkoman/alkoholist.

Missbrukaren väljer bort alla sammanhang, ställer sig utanför kollektiva strukturer. Drogen är idag kanhända det största hotet mot idéen om det utopiska samhällsbygget.

Ulla Kassius har skapat två scenlösningar. Först fångar hon, genom ett stort öppet golv framför en ridå, repetitionsperioden och dess sätt att pröva och leka. Efter paus sitter publiken som var vi del av AA-möten, bekännelsestunder där vi alla är möjliga och utbytbara offer eller rusiga gärningsmän. Före paus dansar ensemblen, avstängt ecstasy-manisk, framför en alkoholist som skriker ut sin plåga med det hjärnan ännu har kvar.

”Utopia 2012” moraliserar ändå inte, dänger inte med pekpinnar. Stycket förevisar, leker och, som sagt, kontrasterar. Främst med Thomas Mores bok ”Utopia” och den konkreta drömmen om det allmänna goda och med den också allas vårt ansvar.

Slutscenen är en gladhappening där skådespelarna lägger grundstenar till en framtid, möblerar den och baxar en enorm röd boll in på scenen. Det är så muntert, naivistiskt gjort att man kan ta det, fnissa åt det och ändå uppskatta energin.

Andersson/Kassius ställer missbruket mot tanken på det gemensamma. Duon gestaltar suveränt en iskall ensamhet där droger är snabba lösningar. Deras känsla för teatralitet kombinerad med det dokumentärt svarta gör att man inte kan värja sig. Vägen till Utopia är kantad av tomflaskor, sprutor och ett våld som slår sönder vilken framtidsvision som helst.