Med fyra uruppföranden, kompletterade med live video av Adam Wittsell och Pär Frid, firade kammarensemblen Sonanza sin 25-åriga existens i tisdags.

Det teatrala/visuella ingår ­sedan länge i deras konsertkoncept, och ljusspelet mot den 1800-talsakademiska podiefonden blev substansiellt komplement till ­musiken. Sonanzas samarbete med tonsättare fördjupas genom seminarier och workshops.

En black om foten för ny musik är svårigheten att få tag på inspelningar. Men här fanns utmärkt nog redan hela konsertprogrammet på en ny cd (Phono Suecia).

Henrik Strindbergs subtilt komponerade Tidslinje var det första av de nya verken i det pauslösa programmet om sju nummer. I den lyriskt dominerade Tidslinje används kontrapunkt i tidsflödet som underliggande modell. Liksom klocktiden i vardagslivet bildar en kontrapunkt mot den upplevda tiden, står här en väv av ­repetitiva, porlande klanger mot andra tidslinjer.

I Djuro Zivkovics Le cimetière marin (Kyrkogården vid havet), en tonsättning av tre strofer ur Paul Valérys dikt med samma namn, ligger den temporala kont­rapunkten på ett annat plan. Nu i motsättningen mellan altstämmans sekelskiftesmättade franska senromantik och de mer sentida instrumentalklangerna. Ett postmodernt bakåtblickande ställt mot ett modernt framåtblickande. Musiken gjorde intryck, inte minst genom det enastående djup Anna Larsson gav åt altstämman.

Visuella former som fågelflockar var utgångspunkt för Pär Frid i hans Déjà-vu, over and over again, för septett, laptop solo & elektronik. Skira, elektroniskt ­alstrade klanger – kulturen – svävar tillsammans med och reflekterar över sången från utrotningshotade fågelarter – naturen.

Övermättad klangrikedom, på gränsen till det svulstigt överspända, utmärkte det fjärde verket från 2008, Benjamin Staerns dramatiska tonsättning av Karin Boyes dikt Nattens djupa violoncell. Även här med en strålande insats av Anna Larsson.

Utmärkta komplement till de fyra färska kompositionerna blev andra satsen, Tentative, ur Karin Rehnqvists pianotrio Beginning (2003), där små prövande ansatser från instrumenten växer samman för att senare ­separeras, ­Behind the shadows (1998) av Victoria Borisova-­Ollas – inspirerad av Zelda Fitzgeralds självbiografiska roman Save me the waltz, och Mattias Lysells andligt ljusstrålande Gilded splinters (2007), där en cantus firmus av Palestrina kombineras med shakuhachiliknande flöjt­toner.

En givande konsert med förnämliga framföranden av Sonanza, vars medlemmar tinade upp ­väsentligt när de slutligen överöstes av varma, långvariga app­låder.