Sommarteater bygger till stor del på den magi en specifik plats äger. Västerbottensteatern är expert på det där eftersom man har turen att ligga ett stenkast från Nordanåparken. Den här gången har man förlagt spelet till en däld med en liten damm, omgiven av syrener, silverpil och björkar. Det är vackert så det värker och medan dagen sakta tassar mot norrländsk kväll, glassbilen ljuder och myggen anfaller får publiken ta del av engelsmannen Kenneth Grahames ljuvliga Det susar i säven.
Boken om hur livet vid flodbrinken hotas av elaka vesslor från Storskogen är en närmast arketypisk skröna om hur en småskalig idyll attackeras av den stora världen och dess obevekliga, personlighetslösa modernism. Grahames lilla värld är dock inte teknikfientlig eller inskränkt. Vesslorna påminner här mest om huliganer, drivna av ett svart hat mot allt som är olikt. Den 102-åriga sagan är obehagligt aktuell.
Ronny Danielsson är inkallad att iscensätta historien som blev en stor framgång på Stockholms stadsteater för några år sedan. Författaren Alan Bennet har skapat en pjäsversion som fungerar som ett slags musikal. Med jämna mellanrum samlar sig ensemblen till pampiga sångnummer.
Huvudrollen är Paddan av Paddeborg, en excentriker som älskar hastighet och överdåd. Han lockar med sig en närsynt mullvad, en klipsk vattenråtta och en långsam men klok grävling på husvagnssemester. När Paddan blir fängslad efter att ha kört för fort, tar vesslorna över Paddeborg. Via några eleganta manövrer återerövrar kvartetten hemmet. Paddan lovar att bli mer vanlig men vännerna saknar det obotligt egna han representerar. Slutligen hittar han dock sig själv igen.
Ronny Danielsson, känd för att leda härskaror av aktörer på stora scener, fyller den lilla dalen med ett gäng rosa kaniner som cyklar, en familj igelkottar som sakta färdas genom handlingen och så dessa vesslor som smyger runt överallt. Dessutom rör sig en rad vanliga skelleftebor på gångstigarna som ofrivilliga statister från det här apart mänskliga.
Spelplatsen omöjliggör finlir. Margareta Niss tultar omkring som mullvad, något lik drottning Elizabeth II. Gabriella Widstrand ger vattenråttan energi men blir ändå något anonym. Mikael Lindgren är underbar som läsintresserad, tjurig häst. Bäst, förstås, är paddan själv. Göran Hansson spelar honom som ett egensinnigt, besvärligt och bortskämt barn. Obehärskat självupptagen och njutningsfixerad.
Det susar i säven är en trivsam hyllning till olikheten och det att bejaka sina egenheter. Översättningen är ännu rolig och daggfrisk som på den svenska urpremiären. Västerbottensteatern låter sin uppsättning handla om hemmahörighet men också om gästfrihet och jämlikhet. Det är en härlig, sommarvarm fabel om det lillas storhet.
