Svenska tonsättare borde övervinna sina hämningar och dirigera sin musik själva i stället för att nöja sig med musiklivets välvilja eller dåliga samvete. Varför inte lära av kinesen Tan Dun, som för två år sedan uppmärksammades med en tonsättarfestival och som på onsdagen åter stod framför filharmonikerna i ett eget program? Själv är bäste dräng hette det förr.

Här anmäler sig ett annat lika giltigt visdomsord. Fyrtio år innan Google beställde historiens första internetsymfoni av Dun, fastslog kanadensiske kommunikationsteoretikern Marshall McLuhan att mediet är budskapet. Tesen kunde inte ha illustrerats bättre.

Styckets röda tråd är en spansk rytm, som under fyra minuter tuggar sig igenom ett kort citat ur Beethovens Eroicasymfoni samt en hymn som klingar bekant men vars ursprung jag med ålderns rätt avstår från att gissa. Navkapslar och bromstrummor ingår i den växande orkestern, vars mål är att öka ljudstyrkan.

Som konsertens inledning visade sig denna bagatell fungera som ett slags akustiska glasögon genom vilka resten av programmet silades. Snart insåg man att Tan Duns sätt att komponera kan liknas vid att trä upp olika slags ”events” som kulor i ett halsband, utan inre sammanhang men ofta för kontrastens skull: efter långa toner ytterst korta, efter svagt ytterst starkt, hårt efter mjukt eller långsamt följt av snabbt, med undantag för stunder av ofokuserad pratighet.

Förtjänsten av att ha lyft gitarrkonserten Yi2 och pianokonserten The Fire till intresseväckande höjder var huvudsakligen solisternas. Att Mats Bergström är främst bland likar bland svenska gitarrister och att Martin Sturfält målmedvetet är på väg in i den klass av svenska elitpianister, som enligt praxis aldrig får överstiga fem personer samtidigt, är ett faktum som är menat som beröm. I konsten att undvika att gå över ån efter vatten är Konserthuset ett föredöme.