Sista dansen har alla förutsättningar att leva upp till sitt försäljningsrekord och bli en omtyckt uppsättning hos en bred publik. Den levererar en varm och säkert tecknad skärva svensk vardagsverklighet. Vi känner igen den från Carin Mannheimers folk­kära tv-serier. Precis som i Solbacken utspelar sig scenberättelsen på ett äldreboende. Udden riktas mot den bristfälliga vård som döljer sig i politisk retorik om rättigheten att få leva sina sista år hemma.

Prologen lovar något annat än teveserierna. De gamla sitter isolerade på stolar framför en stjärnbeströdd roströd himmel. Ett vårdbiträde (Marie Delleskog) rusar mellan deras rop på hjälp. När Biståndsbedömaren, spelad av Anna Persson kommer, reser sig de gamla och väller fram mot scenkanten, likt en hotfull spökskvadron. De trängs för en plats på äldreboendet.

Det som sedan följer liknar ändå tv:ns vardagsrealism. Komiska kollektivscener från vårdavdelningen Blåsippans dagrum varvas med känslostinna individ­scener. Från sina sängar berättar de gamla om sin existentiella ångest eller går i mer oartikulerad närkamp med vårdbiträdena. Vänskap och kärlek spirar och relationerna mellan vårdkrävande föräldrar och vuxna barn visar sig komplicerade.

Med en darrande hand, en arm vinklad in mot kroppen, en lätt böjd rygg, stötiga korta steg eller en blick som fastnar i fjärran mejslar skådespelarna skickligt fram åldrandet hos avdelningens åtta boende. Gerd Hegnells karaktär Harriet, i rosa volanger och guldskor, är lika ljuvlig som marsipanrosen på prinsesstårtan. Hennes motpol, Inger Haymans bitska professor emerita, är klockren. Peter Harrysons stoiska estet som regisserar sin egen begravning blir rörande i kampen för att bevara sin värdighet.

Samhällskritiken går aldrig utanför det trevligas gräns. I de bästa stunderna vetter framställningen mot det burleska, med träffsäkra repliker som ”Var det hit den ökade medellivslängden skulle föra oss” och ”det är som att vara på ett scoutläger”. I andra stunder upplever jag skämten och situationerna som klichéartade och fadda. Scenberättelse och spelstil fungerar bekräftande och serverar trygga tydliga poänger. De bygger på att publiken ska känna igen sig.

I sista scenen gestaltar Ann Lundgren den dementa och nyförälskade Ingrid, som dansar med utsläppt hår i smaragdgrön klänning. Bilden är vacker men inte heller den ger mig någon ny insikt om åldrande.

Nej, uppsättningen bjuder vare sig på provokation eller konstnärlig djärvhet men jag tycker om Mannheimers starka solidaritet och konsekvens. Hon vet vem hon gör teater om och för och sneglar aldrig ängsligt över axeln. Det råder inga tvivel om vem hjälten är: Kvinnan som arbetar i vården – hon som inte bryr sig om karriären och går mot strömmen i statustänkandets allt bredare fåra