Alban Bergs Wozzeck är ett märkvärdigt stycke, med mättat poetisk text och extremt tät musik, genomsyrat av medkänsla med alla lidande människor. Soldaten Wozzecks liv är inte det minst sorgliga. Kaptenen hunsar honom, doktorn utsätter honom för obehagliga experiment och hans älskade Marie bedrar honom. Förtvivlad skär Wozzeck till sist halsen av henne och drunknar sedan själv i månens blodröda sken.

Konstnärsduon Carina Reich och Bogdan Szyber började sin bana som mimare men har utvecklats till regisserande multikonstnärer som oförtrutet går sin egen väg. Med Wozzeck i Umeå gör de sin första renodlade opera: en underbart oberäknelig och sofistikerad uppsättning.

De börjar med att kosta på sig en självironisk blinkning och låter ett par mimare sopa spelplatsen så scengolvet glänser rött. Snart visar det sig att det är mimarna som styr hela spelet: placerar sångarna på scenen, riktar in deras kroppar, sätter i gång deras rörelser. Alla är marionetter.

Riktiga dockor förekommer också. Den allra mest utsatta, Maries och Wozzecks son, finns med som en realistisk dockpojke. Ända till slutminuterna då han framträder som ett levande barn, som en blixtbelysning av det hjärtskärande i hans tragedi.

Den expressionistiskt ljussatta scenografin har vaddering som återkommande tema: väggarna är genomgående vadderade, liksom Wozzecks väst och Maries förkläde. Föreställningen är full av sådana visuellt uttrycksfulla detaljer som matchar partiturets detaljrikedom.

Dirigenten Kluttig ger oss en musikaliskt utmejslad, tydlig Wozzeck, med kraftfull dynamik, där särskilt slagverkarna imponerar; Norrlandsoperans orkester är ju också en symfoniorkester med omfattande konsertverksamhet.

Långsamt! ropar kaptenen, som klagar på att Wozzeck springer så fort att man kan skära sig på honom. Men det är inte jäktad nervighet som präglar Fredrik Zetterström i titelrollen utan mjukt vemod. Hans vackra stämma uttrycker förtvivlad maktlöshet.

Susanna Levonen lyfter fram komplexiteten i Maries djupt mänskliga gestalt och behärskar den bergska talsången med fin självklarhet. Ulrik Qvales skarpe kapten och Lars Arvidssons högresta doktor är ett par pregnanta porträtt, och som Andres utmärker sig Fredrik Strid med både röst och karisma.