Betyg: 4 av 6

Nej, Lars Winnerbäck har inte lämnat folkrocken. Anders Nygårds och Malin-My Wall är fortfarande kvar i Hovet och deras spelmansfioler släpps fram redan i fjärde låten, den teatraliskt ödesmättade Jag har väntat på ett regn. Innan dess har den fortfarande omåttligt populära rocktrubaduren och hans band spelat sig igenom den gamla Dunkla rum och två av låtarna från det senaste albumet, det med den nya stelt rockiga inriktningen och den hopplöst obeslutsamma titeln Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen.

Redan i den stadigt rullande inledningen Järnvägsspår, som även ligger som första och bästa låt på plattan, presenterar en ovanligt glad och frimodig Winnerbäck övertygande argument för att han, trots allt, inte växlat in på fel spår. Bara ett kanske nödvändigt stickspår, för att komma vidare. Det låter bra både om den karaktäristiskt mumlande pratsången och om Hovets stadiga komp, och ljudet är, i alla fall från ståplatsperspektiv, perfekt redan från början. Man har till och med, vilket inte händer särskilt ofta på svenska scener, fått till ett mycket snyggt scenljus, kompletterat med en kreativ användning av lysdiodsplattor både ovanför och bakom scenen, använda för abstrakta mönster, teckningar, texter och filmer. Det borde vara för flashigt för den jordbundne, vardagsgrå och bekymrade Winnerbäck men istället hjälper det till att föra ut musiken i den stora deppiga sportarenan.

Fredagens turnépremiär i Göteborg, den första av tre utsålda kvällar i Lisebergshallen, är inte helt igenom publikfriande. Med stort utrymme gett åt senaste albumet håller sig inte Winnerbäck-extasen på topp under hela den drygt två timmar långa konserten. De starkaste banden mellan scen och salong etableras när han väljer att framföra publikfavoriten Hugger i sten ensam med en elgitarr. Utan frustande Hovet-komp blir det till en klagosång från Jämmerdalen, mer än någonsin förr, men fansen sjunger gladeligen med för full hals i de gråa textraderna. Och älskar varje sekund av det. Utan deras insats hade det varit förfärligt.

Mot slutet radas det naturligtvis upp ännu fler Winnerbäck-favoriter att sjunga och klappa med i för den stora och, som vanligt, åldersmässigt mycket varierade publiken. Kom ihåg mig, Solen i ögonen, Om du lämnade mig nu, För dig, Elegi och, allra sist, Söndermarken är alla väl beprövade kort. Inslängda bland dessa finns även den mindre beprövade Ett sällsynt exemplar, från senaste albumet, en urtråkig version av Elden, framförd till svulstigt piano, och ett litet märkligt försvarstal utgående från en krönika där han utmålats som tjurig och utmynnande i hävdandet av den mänskliga rättigheten att som popstjärna inte behöva ställa upp på intervjuer. Ganska överflödigt, kan man tycka, då Winnerbäcks motvilja att delta i mediecirkusen respekterats mer än hånats. Som ett sätt att stärka banden mellan honom själv och sin hängivet lojala publik fungerar det dock alldeles utmärkt.