Trollkarlar är en särskild sort. Gruppen består ofta av välklädda män med kvinnlig assistent eller ofrivilliga parodier på rockidoler från 80-talet. Carl-Einar Häckner är som bekant något annat, han driver kärleksfullt med trollerikonsten och dess klichéer. Han närmast överbetonar en parodisk bild av sina kollegor – eller bryter med alla genremässiga överenskommelser. Han ler pojkaktigt, slänger med håret och kör med åskådarna med varm och snabbfingrad hand.

Carl-Einar Häckner har just slagit stort på australiensiska scener där han drivit med svenska företeelser och storheter. En del av materialet återvänder han nu när han turnerar med sin ”Swedish meatballs med lingon” som också innehåller något nummer från Lisebergsshowerna. Inledningen betonar den internationella framgången när han, likt en Herr Omar, med korslagda ben och fez svävar kors och tvärs över världskartan.

Häckner har hittat ett sceniskt alter ego som är svårt att motstå. Han är ju också den mest Brad Pitt-iga av dem alla: snygg, hyggligt tränad och iförd trång t-shirt. Han muttrar och har sig, sjunger Elvis och fumlar bortvänt. Han är en av oss, helt enkelt – fast en djävul på att utan stav men medvetet nostalgiskt iscensätta gamla klassiska trix. Han älskar att låtsas göra fel och publiken uppskattar denna bild av allas tafflighet.

Så kan han sjunga också och skriva såväl dikt som absurda prosastycken. Inspirerad av det australiensiska dyker hajar upp flera gånger som representanter för all existentiell grundskräck. Häckner spelar något Chopinartat på en Ikeaflygel och tar upp publik på scenen. Han hanterar skickligt den jobbiga delen av åskådarna, också den som är övertänd och vill spela med eller bevisa en pinsam skojfriskhet för fruar och arbetskamrater.

Carl-Einar Häckner gläntar en aning på dörren till privatsfären. En flickvän dyker upp, även om hon är aningen korkad och får ansiktet krossat av en elefant. Han diskuterar våndan inför valet att skaffa barn – fast han övergår raskt till att ekvilibristiskt trolla med spelkort.

En del kärnvärderingar slås fast: älska men var ödmjuk. Han vädjar om att bli applåderad och står där som ännu en elvaåring som vill bli oavbrutet sedd. Likt en Staffan Westerberg försedd med ett helt annat poetiskt universum, fast lika magiskt. Här står en pojktrollkarl med ett charmigt varggrin och stort hjärta.