Fysikens term interferens – på engelska Interference – är en passande titel på den nya dubbelkväll som Skånes dansteater ger ända in i januari. Här uppstår mänskliga vågrörelser, såväl inom verken som mellan dem, som förstärker och släcker ut varandra eller skapar nya mönster. Förgängligt, men med skön verkan i stunden.

Konstnärliga ledaren Åsa Söder­berg har bjudit in två relativt unga koreografer som redan har utvecklat varsitt distinkt ­rörelsespråk: finländskan Susanna Leinonen och den London­baserade israelen Hofesh Shechter. Kombinationen blir en helt igenom rörelsepräglad afton, alltså ingen dansteater.

Susanna Leinonen stack ut ­redan 2005 då hon skapade futuristiska Chinese objects för Kungliga Baletten inom Noko, det nordiska balettsamarbetet som tyvärr kom av sig.

I purfärska Fragile/entity känner man igen idén att sampla mänskliga och robotlika rörelser till en egen krävande vokabulär. Den här gången är det mjukare, meandrande, men åter förstärker Kasperi Laines originalmusik av sköra, ekande och krossade klanger känslan av att vistas i en transitvärld mellan verklighet och science fiction.

De åtta dansarna, androgynt klädda med samuraj-touche, ­träder fram ur ett dunkel som återvände de från döden. Först andas bara en torso i mörkret.

I slutet är dansaren åter ensam. Däremellan rör sig ensemblen i solon eller grupper: kliv i slow-motion och kampsports­influerade impulser drivna från armar och axlar. En följsam duett utgör undantag i ett universum där var och en tycks utsatt i sin ljuskägla. Det är konsekvent, koncentrerat och snyggt utfört, men lämnar mig ganska oberörd.

Att Skånes dansteater lockat till sig den efterfrågade Hofesh Shechter är inte illa. Hans gästspel i Dansens hus i Stockholm 2007 med Uprising och In your rooms gav lust att se mer av denne koreograf vars musikalitet (Shechter gör all musik själv) och sinne för det råa men smidiga flödet verkar hämtat från storstadsdjungelns olika manliga kollektiv.

Också stycket Berlin, som har framförts i London, förmedlar känslan av urban energi och flyktighet. Det är som om koreo­grafen har avläst gatuvimmel och klubbkvällar och i myllret av liv hittat en gemensam puls och återkommande små ritualer. De tretton dansarna förflyttar sig tätt mot golvet, hukande med fladdrande händer. Musikens svängningar lockar alla att gunga på stället, boxas.

Några bryter sig tillfälligt ur strömmen, stannar upp. Vidar Maggason ser ut att fånga osynliga bollar i luften till ett trumpetsolo. Till slut ligger hela ensemblen och rycker huvudena fram och tillbaka – en andning förkroppsligad. Shechters koreografi är nästan fräckt enkel, men blir likväl en ­effektiv komposition. Rytmen smittar så att man får lust att ansluta sig till detta Berlin.

Skånes dansteater är i form och visar att dans är en egen konstart.