Stora scenen är renrakad, en katedral av mörker. Längst fram mot salongen ligger en spelplatta med vridscen, några stolar, ett piano. Fyra gestalter trotsar höstnatten genom att försöka formulera sin smärta.
Filmen Höstsonaten fick premiär 1978. Texten har blivit spelad bland annat på Svenska teatern, Helsingfors – men aldrig på en svensk scen. Nu tolkar Stefan Larsson det intima kammarspelet på stora Dramatenscenen och gör det till magnifik scenkonst som lämnar filmen bakom sig och med teatrala medel gestaltar en egen tolkning av dramat. Iscensättningen beskriver själslig förlamning plågsamt tydligt.
Höstsonaten har band till Strindberg och Tjechov. Modern, den världsberömda konsertpianisten, är som hämtad ur Pelikanen, löjligt snål trots alla sina pengar och en vampyr som dricker livsviljan ur barnen. Mest av allt liknar stycket dock Måsen genom det sätt på vilket mamman hånar den konst dottern skapar samt det faktum att hennes man förför den andra, svårt sjuka dottern.
Mamman liknar också den typ av modersmonster som Lars Norén ofta tecknat: en ur-Klytaimestra från Orestien. Modern skapar med sin känslokyla och härskarteknik livsodugliga människor som inte kan känna. Duktiga, tomma barn.
Höstsonaten skildrar hur modern efter sju år återvänder hem. Hon har lämnat sitt emotionella vakuum som arvsynd till dottern Eva, som vill konfrontera sin mor. Eva är utslängd ur paradiset, har förlorat kärleken och nåden.
Stefan Larsson betonar en variant på detta tema: det att vara oförmögen att bli vuxen. Här är rollerna barn förklädda till vuxna: inkapabla att älska och ta ansvar, hjälplösa utan självinsikt. Vid den nattliga uppgörelsen mellan modern och dottern är det två flickungar som sitter där – även om Eva är driven av sitt här monumentala hat. Hon berättar att hon försöker lära sig leva på egen hand, trevar blint genom relationer, övar sig var dag på att leva och att relatera.
Vridscenen snurrar fram nya scener, skapar snabba klipp och övergångar – det är snyggt och effektivt. Stefan Larsson skapar en avskalad, teatral iscensättning och lägger andra betoningar också formmässigt. Han vågar göra den stora konfrontationsscenen låst och nästan outhärdlig. Eva blir här närmast monomant hatisk medan modern framstår som ett slags offer – för sig själv. Hon har flytt till konsten som trygg abstraktion av humanistisk andlighet.
Teater handlar om att plocka bort och att lägga till – att reducera och att förtydliga. Marie Göranzon tonar ner mamma Charlottes lätt fascistiska maktutövning till ett slags förtvivlan – osympatisk men ändå mänsklig, där man anar en stark, stark ångest. Maria Bonnevies Eva är en projektil av ackumulerad ilska, så arg att hon inte lyssnar. Livia Millhagen låter den spastiska Helena kliva in och ur sin sjukdom. Johan Holmberg är ett under av uppgiven kärlek, exakt och nära.
Höstsonaten är ett sorgespel om konst som tröst och flykt. Musiken blir närmast en religiös kategori, ordlösa mysterier om nåden – den som Eva talar om, den att hjälpa andra att bota sin beröringsskräck.
