Rapporter om tusentals döda är svåra att ta till sig, medan berättelser om enskilda barn och plundring av kulturskatter gör stort intryck. Baghdad Burning visar att det politiska är personligt: det är vänners och grannars barn som dör av luftattacker och bilbomber; det är minnen från ens egen kultur som skingras.

Med början på Södra teatern i Stockholm turnerar nu Riksteatern med ett dokumentärdrama om USA:s ockupation av Irak. ­Ahmina Al Fakir Bergman återger den anonyma bloggaren ­Riverbends dagboksanteckningar. Där finns inget principiellt hat mot USA; hon har medkänsla med okunniga soldater i alltför varma kläder, men inför bilderna från Abu Ghraibfängelset kan hon inte hålla tillbaka sin avsky.

Mellan Riverbends inlägg förmedlar journalisten Tona Ishaq fakta om landets (Mesopotamiens) storslagna kulturella förflutna kring floderna Eufrat och Tigris. Dessutom rapporterar hon från nuet, återger politiska floskler och svepskälen för att anfalla Irak.

På rörliga skärmar projiceras samtidigt eller däremellan foton, kartor, rörliga bilder och upplysningar. Bland annat visas texten: ”Det handlar om oljan”, vilket blir en övergripande förklaring till annars oförståeliga amerikanska aktioner.

Det ger en helt annan upp­levelse att ta del av rapporter och ögonvittnesskildringar från en tea­terscen än via andra medier. Poängen med Baghdad Burning är inte att komma med nyheter. Ändå ger teaterföreställningen ny kunskap via blandningen av personliga erfarenheter och ­absurda och smärtsamma fakta. Dessutom får vi från scenen en glimt av det kaos som råder/rådde i Bagdad.

Det är berörande att höra River­bend citeras, men allra mest betyder närvaron av Nidhal ­Fares, nyanländ från Irak. På arabiska och redan tydlig svenska berättar han om sin tid på Nationalteatern i Bagdad, ger glimtar av sina roller, och talar om kulturens svåra läge. Han liknar en yngre Martin Ljung och har en klar komisk ådra, som han visar i sång och dans tillsammans med Ahmina Al Fakir. Deras glada svängom påminner om att Irak är så ­mycket mer än en sönderbombad ökenstat, vilket sällan framgår av tv-sändningar.

Regissören Gustav Deinoff håller rakt igenom en osentimental ton, särskilt representerad av Tona ­Ishaq, som står rakt upp och ner och läser. På slutet är tårarna ändå nära både för mig och kvinnan bredvid. När det hela är över pekar hon på Nidhal Fares och säger stolt: Det där är min man! Efter att ha hört hans berättelser om döda barn blir jag lättad över att se att just hans familj ändå har skonats.