Det är då, när pappan allt mer brutalt tvingar till sig sex, som hon flyr till att vara någon annan, en liten, ljusskygg insekt utan känslor och utan hjärna som liksom rinner genom mörker.
Sofia Rapp Johansson kom ut med Silverfisken för exakt tre år sedan. På Teater Giljotin spelar Platz Performance den timslånga berättelsen om hur ett barn formas av allt mer groteska övergrepp. Uppsättningen är nästan outhärdligt plågsam, den blandar detaljrika beskrivningar av hur pappan iscensätter våldsamma sexuella fantasier som han hämtar från en pornografisk subkultur, med den form av lyrik Rapp Johansson använder som färdmedel: ett slags nästan munter rimmad vers med barnsliga nödrim där versen naivistiskt marscherar på.
Kollisionen mellan ämnet och formen är genial och obarmhärtig.
Iscensättningen av texten lägger till en rad kvaliteter. Här växer Silverfisken från drabbat barn till skadad vuxen. Åsa Widéen ger rollen en blandning av trots, aggression och plågad ensamhet.
Scenerna uttrycker en fördjupning av orden som när flickan under en lång scen letar efter sin mamma och hennes rop ekar från olika platser på teatern, allt mer desperat och till sist uppgivet. Skriken av förtvivlan är smärtsamt starka. Hon gestaltar med dåsig tacksamhet hur pappan bedövar flickan med tabletter för att lindra den fysiska smärtan och hittar det bortvända, det avskurna – det övergivna.
Publiken får ta av sig skorna när den kliver in på scenen som för att göras skyddslös och påminnas om att detta är ett hem, en uppväxt.
Silverfisken dricker ständigt mjölk som för att göra sig ren, genomsköljas av tröst. Hon tar på sig röda Pippiflätor och leker med en kniv och berättar om alla vänner som fadern bjuder in för att ta del av det smörgåsbord av sexuella fantasier som är hon, en sexåring.
På slutet spelas texten upp – tolkad av publiken. Vi fick alla läsa in några rader när vi klev på, reflektioner över mannen som sexuell mollusk, som anonym evighetsmaskin av juckanden och maktutövning.
Texten liknar ibland en mer explicit variant av Sarah Kaners pjäser, fast med ohyggliga detaljer och ett enormt, akut hat. Det är otäckt levandegjort och gestaltat, akut smärta förklädd till rimsaga. Starkt är ett för litet ord för denna skildring av hur man dödar ett barn.
