Betyg: 3 av 6

Det som Gore sedan vann budgivningarna på skickades direkt till studion och packades upp för att användas i låtarna. Inför turnén verkar han också ha budat på ett trumset i storlek large med tillhörande trummis iförd väst utan skjorta under. Det Depeche Mode som på fredagkvällen kliver upp på Arvikafestivalens största scen är en trum- och extra syntförstärkt variant av sitt klassiska synttrio-jag.

Ösregnet, åskan och blixtarna som under fredagen haft kontroll över staden drog sig på kvällen tillbaka för att lämna all plats åt syntlegenderna och det ultimata Arvikafestivalsbandet Depeche Mode. Dave Gahan gör high five med sitt crew innan han gör entré med en teatralisk bugning som tack för applåderna. Han rör sig pilatessmidigt över scen, struttar som en primadonna och rullar på höfterna som en salsa­instruktör.

På hans högra sida står Martin Gore med glittersmink, svart ­nagellack och tunga ögonlock. Om Dave Gahan är den omkringstrykande och uppmärksamhetstörstande katten med nio liv är Gore som en cocker spaniel med sorgsen uppsyn. Snett bakom de två står Andy Fletcher på ett litet podium och spelar synt. Det är en symbolisk medlemsplacering med Fletcher som den lugnande faktoren som håller sig i bakgrunden men som hela tiden har full uppsikt över det som sker framför honom.

Mycket har hänt under de 29 år som Depeche Mode har skänkt världen synthit efter synt­hit. Den före detta missbrukaren Gohan har bytt heroin mot yoga och mörk belgisk choklad och Gore håller sedan några år tillbaka ett avstånd till flaskan.

Lagom till Sounds of the Universe, bandets 12:e sedan debutskivan Speak & spell kom 1981, har trion gått tillbaka till sina rötter; fast nu med nya livsstilar i bagaget och en nyfunnen inbördes ödmjukhet. Gahan – scenens självklara mittpunkt – tar ibland några steg tillbaka och sträcker ut armen för att lämna plats åt Gore. Rollerna har börjat balansera sig med åren och sedan förra skivan Playing the angel delar numera Gore och Gahan på uppdraget som låtskrivare.

Inför Sounds of the universe skrev de två till och med en låt ihop. Bandmedlemmarnas fyrtio-plus-ålder har tagit grupprelationerna så långt att Gahan pratat om Gore och honom som bröder. Nog skulle också teorier om syskonroller kunna appliceras på trion. Fletcher 48 år (och tre veckor äldre än Gore) håller sig lugn i utkanten av rampljuset medan Gore, 48, och Gahan, 47, konkurrerar om uppmärksamheten.

Visst är det något fascinerande över den karismatiske Gahan. I maj fick bandet avbryta sin turné för att sångaren diagnosticerats med cancer i urinblåsan. Redan den åttonde juni var dock den nyopererade Gahan tillbaka på scen i Tyskland. Mannen som 1996 var död i sex minuter innan läkarna lyckades återuppliva honom verkar än en gång ha fintat bort slutet. Att han nyligen genomgick en operation är ingenting som märks på varken energi eller rörelser. Han står sällan still på samma plats utan rullar på höfterna, böjer sig bak i limboposition och snurrar varv efter varv med mikro­fonstativet. Det måste vara Guds försyn att hans operationsärr inte spricker.

Depeche Mode anno 2009 är en arenasynthistoria med handklapp, viftande händer och allsång i var och varannan låt som slängs ut. Bandet snålar inte med sina gamla klassiker utan börjar efter en timmes konsert att packa upp en makalös greatest hits-­parad. Att låtar som Personal Jesus, Enjoy the silence och A question of time är gjorda i slitstarkt material har det aldrig varit någon tvekan om, men nog hade det varit bättre om bandet hade kommit in på scen och ställt skåpet på sin plats istället för att smyga runt med det i famnen.

Depeche Mode är ett band som passar alldeles utmärkt för att smälla upp i storformat och trots att Arvikaspelningen inte visar dem, eller alla deras låtar, från sin allra bästa sida gör Andrew Fletcher, Dave Gahan och Martin Gore klart att de har tänkt fortsätta att reservera en del av framtiden för sina ändamål.