Dadadadam – knäpp, knäpp! Dadadadam – knäpp, knäpp! Bara några takter får man höra av det kända temat till tv-serien om familjen Addams, men det är gott om andra melodier i musikalen om den morbida familjen. Ingen teater ger skattebetalarna så mycket musikalvaluta för pengarna som Östgötateatern, och med ”Familjen Addams” kan man till och med presentera en Europapremiär.

Broadwaymusikalen har ett annat musikaliskt uttryck än den gamla elgitarrockiga tv-serien från 60-talet. Här är det rätt mycket latinska tongångar och framför allt en hel del tango. ”Familjen Addams” förhåller sig fritt till tv-serien men är nog svår att förstå för den som inte känner till persongalleriet, byggt på raffinerade serieteckningar av Charles Addams.

Som kontrast till det spöklika Addamskabinettet introduceras här den frapperande vanliga familjen Beineke, där fadern ser sig som representant för ”verklighetens folk”. Sonen blir kär i Addamsdottern Wednesday, en intensiv gothtjej med armborst. Plats för diskussion om hur begreppet normalitet kan tolkas.

Det leder till en middag där de två familjerna får nosa på varandra, och farsmöjligheterna tas förstås väl tillvara. Petra Nielsen är fantastisk som Morticia, trippande i sin trånga golvlånga klänning, med en urringning ”skuren ända ner till Venezuela”, för att citerade hennes make, den gulligt förälskade Christian Zell. Att hon kan dansa får hon inte visa förrän i finalens tangoscen: ”Men älskling, du har ju ben!”

Nielsens röst svänger vilt mellan olika register men både text och poser levererar hon med formidabel precision. För Jenny Holmgren som hennes dotter Wednesday är förhållandena snarast omvända: fantastisk röst men otydlig diktion. Det finns fina kärleksscener mellan henne och Linus Henriksson, men mest rörande är ändå Jesper Barkselius som den mångalne farbror Fester.

En rad nycirkusartister medverkar också i föreställningen, men tyvärr tillför inte deras skickliga konster särskilt mycket. Bäst fungerar det i mindre akrobatnummer, som när den gymnastiske Kalle Jansson i pojkrollen Pugsley bokstavligen vrider huvudet ur led.

För trots alla studsande ekvilibrister saknar denna föreställning riktig stuns. Mest beror det nog på brister i personregin, och det blir inte bättre av att översättningen är så stolpig.

Men originellt är det i alla fall. Som hämtade direkt från spökhuset på Gröna Lund framför en skelettbalett det klämmiga finalnumret ”Döden väntar bakom hörnet”.