Chick Corea är, vid fyllda 69 år, förbluffande aktiv på världens alla konsertscener. Dessutom med alla möjliga slags konstellationer, egna och andras. Till Konserthuset kommer han med dirigenten och kompositören Erlend Skomsvoll och Trondheim Jazz Orchestra.
Deras samarbete sträcker sig tio år bakåt i tiden och kännetecknas av ett fruktbart givande och tagande från båda håll. Att Chick Corea karaktäriserar det som ett ”projekt” när han hälsar den fulltaliga publiken välkommen kan ses som en programförklaring.
Såväl Corea själv som Skomsvoll och de femton musiker som utgör Trondheim Jazz Orchestra denna gång är sympatiskt nedklädda och skönt informella i sin framtoning. Corea må vara en jazzsuperstjärna – och den som står för kompositionerna – men tillsammans med norrmännen blir han en i gänget. Det känns bra.
Att det är Chick Corea och Konserthusflygeln som står i centrum går ändå inte att bortse från. Med sin fortfarande flyhänta, vitala och eleganta spelstil är det han som suger åt sig uppmärksamheten. Även om samspelet med den ganska ungdomliga orkestern flyter på snyggt och fint är det stunderna som Corea lämnas ensam med rytmsektionen som blir mest minnesvärda. Tror inte att någon, i alla fall inte jag, skulle ha protesterat om han tillåtits något solostycke också.
Så blir dock inte fallet, även om Erlend Skomsvolls infallsrika storbandsarrangemang av Coreas kompositioner lämnar stort utrymme åt såväl Corea själv som fina soloutflykter av i stort sett samtliga medlemmar.
Skomsvoll har lyhört plockat upp det distinkta i Coreas musik och arrangemangen låter orkestern pendla mellan tajta swinginsatser i smoking och svajigheten hos en berusad italiensk marschorkester. Ibland fungerar humorn men när John Pål Inderberg scatsjunger blir det bara buskis. När samme man gör ett fint barytonsolo i Bill Evans (tillägnad den store pianisten) blir det desto bättre. Med en nordisk ton i arrangemanget framkallas bilder av segelbåtar på en solglittrig fjärd, fyra sekundmeter sydvästlig vind.
