Teatergruppen Subfrau består av kvinnliga scenskolestudenter som fick separationsångest efter sina år på Helsingfors Teaterhögskola. Under tio år har man ägnat sig åt att med anarkistisk yra, feministisk belästhet och en viss förkärlek för att klä ut sig till män undersöka begreppet kvinnlighet. Gruppen består av nio kvinnor från flera nordiska länder.

Jag har aldrig sett Subfrau förut – namnet antar jag kommer från sub, underordnad, och Frau, kvinna på tyska. Gästspelet på Stockholms stadsteater är en härlig timma kvinnokraft, en galen humor blandad med alienation, en fundamental diskussion om könsroller spelad med sympatisk lätthet.

En av kvinnorna har fått nog. Nu tänker hon ägna resten av sitt liv åt att aldrig lämna sin säng och vägra blöjor och blodpudding. En annan har vigt sitt liv åt sopsortering och rasar över sina gäster som inte förstår hennes ansvar för framtiden. Hon är den typ av kvinna som tar hela världen och dess överlevnad på sina egna trötta axlar. En annan raggar unga pojkar utomlands för att upprätthålla attraktionsförmågan – den är ju hennes innersta jag och mening.

Ännu en går igenom Ibsenroller: Är hon en Hedda, eller en Nora – kanhända rent av en fröken Juliekopia? Hon provar att krypa på golvet medan hon ropar förnedra mig, förnedra MIG. En genialt kort sammanfattning av en strindbergsk kvinnosyn.

Subfrau har alltid haft en förkärlek för att leka drag-king – det vill säga kvinnor som klär och sminkar sig som män. Här är dessa ”män” underbara parodier på manliga strategier: muskelmän, latinska knullmaskiner och så han som knappt ser sin lilla snopp under magen. Den strippscen som spelas upp är en väldigt rolig parodi på hur män relaterar till sina kroppar.

Subtales är egentligen fyra monologer med intermezzon. Det är svårt att glömma kvinnan som hela tiden rusar runt och säger ”det går fortast om jag gör det själv”. Scenen när alla leker krig. Berättelsen om Garbage Island, avfallsön av plastskräp utanför Hawaii, dubbelt så stor som Texas.

Och så dessa ögonblickbilder av duktiga medelklasskvinnor som ordnar och sliter medan sminket mer och mer rinner ut över deras ansikten och stelnar till vansinniga clownmasker.

Subfrau har en enorm energi som inte väjer för något och som sannerligen inte bara handlar om kvinnoroller. Här städas så väl och våldsamt bland könsrollernas mest unkna skrymslen att uppsättningen absolut är värd en hel hög rut-bidrag.