Kort efter 11 september-attacken 2001 arrangerades en välgörenhetskonsert med New York- filharmonikerna. Med tanke på de tusentals dödsoffren var det givet att det skulle bli ett rekviem. Valet blev Brahms Ein deutsches Requiem – inte Verdis, som annars är av samma magnitud.
Med Verdis verk hade Domens dag tornat upp sig (och för USA:s del gick nog en del tankar i den riktningen), men med Brahms fick minneskonserten en märklig resning. Verkan hade mycket att göra med de texter Brahms hämtat ur Bibeln: de berör livets intighet, men ger tröst åt de efter- levande.
Inför Riccardo Mutis framträdande i Berwaldhallen med Brahms rekviem, avslutningen på Östersjöfestivalen, talade han om att musik inte skiljer på protestantiskt oc1h katolskt (SvD 2/9). Brahms tog egentligen ett steg till: i hans dödsmässa är alla kristna dogmer borta, i stället handlar den om människans förhållande till en omfamnande gudomlighet. En högst modern tro, med andra ord.
Nog för att ordet stod i centrum för konserten, men det i form av en körnärvaro som närmast överglänste orkestern. Med en sammanslagning av de svenska och bayerska radiokörerna hade Muti tillgång till en fenomenal klangkropp, med större rondör än Radiokören brukar ha, men lika smidig.
Smidigheten kom väl till pass när Muti satte fart. Här fanns inget slagg, fraseringarna fick sällan uppbackning av tempodragningar och den flödande karaktären underströks. Men mitt i det homogena lyftes små detaljer fram, som när de oroande kontrabasarna förstärkta av orgel föregrep stegringen i andra satsens två ångestattacker. Eller som i den mystiska förvandlingsmusiken i sjätte satsen där kören sjunger om att döden inte innebär att somna in utan just att förvandlas. Operadramaturgin grep in strax därpå, då den sista basunen ljöd. Starkt, i dubbel mening.
Peter Mattei var förstås imponerande i sina barytonsolon, och sopranen Miah Persson hann på sin korta sträcka upp till rätt nivå efter en trevande inledning. Men på båda håll var det som om texten inte fastnade i tonerna. Här borde kören ha kunnat inspirera.
På slutet knyter Brahms ihop säcken genom att återvända till inledningen. Fast det finns en skillnad: medan violinerna inte spelar i första satsen fyller de ut klangbilden på slutet. Aldrig har väl den skillnaden blivit så påtaglig som under Mutis händer, en skimrande, fullödig klang. Till vilken sfär den saligheten hörde var svårt att säga.
