Hittills i år har vi kunnat se två nya uppsättningar av Benny Anderssons och Björn Ulvaeus musikaler, först ”Kristina från Duvemåla” i Helsingfors och nu ”Chess” i Göteborg. Men där ”Kristina” har åldrats med stort behag har ”Chess” skavanker bara blivit tydligare med åren. De skiner igenom denna musikaliskt slagkraftiga men dramaturgiskt torftiga föreställning.

”Chess” är operaregissören Mira Bartovs första musikaluppsättning och det märks att hon kommer från annat håll. I operavärlden är det ju närmast kutym att handlingen i ett verk förflyttas till en annan epok än den ursprungliga, medan den hårt reglerade musikalvärlden sällan arbetar med sådana metoder.

Intrigen i 80-talsmusikalen ”Chess” bygger helt på spänningen mellan öst och väst före murens fall. När en sovjetrysk och en amerikansk schackspelare möts för en viktig match grips ryske Anatolij av plötslig åtrå till amerikanens flickvän och försöker hoppa av till väst, men ångrar sig när han blir hotad av säkerhetspolisen.

I Göteborg försöker Bartov lyfta berättelsen ur sin historiska kontext utan att ge den ett rimligt nytt sammanhang, och det gör denna redan från början ytterst schablonartade historia ännu mer obegriplig. Hon låter väst representeras av en hord paparazzi med kameror i högsta hugg, som liknar glittrande insekter med solglasögon och antenner. Bisvärmen med lystna journalister ställs mot en armé av egendomliga, kamouflageklädda sovjetsoldater med långsamma rörelser, som mest påminner om förvuxna star wars-figurer.

Infallen haglar utan att verka särskilt genomtänkta i denna påkostade föreställning. Scenografin bjuder på både regn och snö, skimrande vackert ljusspel och storslagna dekordetaljer. En stor del av rekvisitan är helt tvådimensionell: allt från väskor och paraplyer till flaskor och cocktailglas. Och fantastiska, jättelika flygplan.

Tyvärr är personteckningen lika platt som paraplyerna. Att ”Chess” handlar om två människor som grips av stark passion ser man inte mycket av. Däremot blir de fyra huvudpersonernas känsla av övergivenhet mycket begriplig. Föreställningen är mest trovärdig när den närmar sig tragedin och i närbild porträtterar fyra olyckliga människor.

Alla huvudrollsinnehavarna är skickliga sångare, men mest ryggradsrysningar åstadkommer Philip Jalmelid, som ger den söndersjungna ”Anthem” nytt liv. Nina Pressing ger den mindre rollen som hans ryska hustru Svetlana ett starkt gripande uttryck.

Evelyn Jons är ytterst säker som den kluvna Florence och Christopher Wollter gör ett fint porträtt av hennes neurotiske pojkvän Freddie. Flottaste operarösten har Johan Schinkler som mefistofelisk politruk. Orkestern under Anders Eljas tar fint fram all den musikaliska genialitet som finns i partituret.