Världslitteraturen är full av unga män som arbetar sig uppåt, genom slit, skönhet eller bådadera. Julian Sorel är en av dem som kombinerar vackra drag och karriär. Han färdas genom ett franskt 1820-tal, klok nog att dölja sin beundran för Napoleon.

Stendahl, 1783–1842, skrev Rött och svart som en beskrivning av en tid då dörrarna mellan olika klasser var hermetiskt slutna. Sågarbetarsonen Julian lyckas dock bli informator efter att ha lärt sig Nya testamentet på latin och sedan komma in på prästseminarium. Det är på denna ”svarta” väg – efter färgen på yrkeskläderna – han väljer att gå. Att utan härkomst göra lycka inom militären, den ”röda” vägen, är omöjligt.

Tiden bågnar av hyckleri, att bli något beror på om man genom födsel är någon. Ingen utan anor får beträda gräsmattan.

Julian Sorel, med sin vita hy och androgyna gestalt, är förebilden till många sentida fiktiva gestalter. Smart, ofta samvetslös och beredd att göra vad som helst för att komma sig upp. Sorel är på en gång någon vi beundrar och förkastar. Han är omoralisk, egoistisk och utnyttjar andras svagheter men han är också en ung Don Juan som ständigt skapar kaos av passion som han oftast lyckas vända till sin egen fördel.

Radioteatern har nu gjort en tvådelad följetong av Rött och svart, skickligt bearbetad till ljudmediet av Jonas Cornell som också regisserat. Handlingen är försedd med en berättarröst, Philip Zandén, och allt är genomlyst, komprimerat och en njutning att lyssna på. En snabbkurs för alla kåta strebrar.

Rött och svart är skriven under en romantisk era, därav många stora och starka känslor och utbrott. Här blåser orkaner genom hjärtan och salonger. Förhöjning är allt. Adam Pålsson är härligt oskuldsfull som valpig intrigant och Livia Millhagen subtilt upphöjd som hans första och sista älskarinna.

Den kritik Stendahl riktar mot sin bördförnäma och självtillräckliga samtid är möjligen inte helt giltig idag om man inte gör tankeexperimentet att låta Julian vara, säg, rom.