Betyg: 4 av 6
Medan världen utanför lamslås av europeiska bankkriser, världsomfattande konjunkturhot och amerikanska presidentval handlar världen innanför Rivals väggar om den göteborgska komediskådespelerskan Sissela Kyle. Tillsammans med manusförfattaren Calle Norlén och regissören Tomas Alfredson ligger Kyle bakom föreställningen Dina dagar är räknade, en one woman show med henne själv i (så gott som) alla roller.
Det var insikten att hon en gång – faktiskt - kommer att dö som födde Sissela Kyles idé till Dina dagar är räknade. Men trots tanken är det ingen allvarsamt existentiell show som i torsdags hade sin urpremiär. Det är istället ett antal revymonologer som ofta tar sitt avstamp i Kyles eget liv och sedan vandrar vidare till en bredare poäng. Hon kastar ut ett minne från uppväxten i medelklassområdet i Partille, går vidare till sina scenskoleuttagningar, väcker liv i den gamla skådespelerskan Dagmar Ebbesen och stannar till idag då Kyle som fyllda 50 förfasar sig över ungdomen.
I den första akten blandar Kyle det privata med det allmänna och lyckas både binda ihop historierna och balansera inslagen. För Sissela Kyle har en fördel i sina erfarenheter som en modern komedienn. Hon lyckas hålla jämvikt mellan det komiska och skådespeleriet och alla orostecken om överspel pareras medvetet samtidigt som tråden förs tillbaka till sin poäng. Med sin vassa humor står Kyle stadigt emot alla frestelser att spinna vidare på sådant som väcker publikens skratt.
Dialogen är välskriven och lämnar också utrymme för en dos allvar när Kyle tar tid att reflektera över sin familjs mönster. Det allvaret är bara någon sekund långt, och upp till publiken själv att ta till sig, men det ger föreställningen en fin kontrast.
Medan den första akten tar upp den gamla tidens könsroller, medelålderskriser, sjuttiotalets kollektivtänk och det jobbiga i teaterföreställningar med aktiv publikkontakt, rymmer akt två Mona Sahlin-imitationer, fridans för fred och bastubaspel från Sami Al Fakir som också fungerar som replikbollplank med Sissela Kyle. Men där den första akten har en underliggande tråd som syr ihop helheten är akt två en spretande samling nummer som ofta blir en ologisk fortsättning på det som första delen planterade. OK för att en revy har dispens från att ta den rakaste vägen från a till ö men Sissela Kyle och hennes mannar låter på det sättet sin show slinka dem lite för lätt ur händerna.
