Cipramil, mogadon, propavan. Inte nog med att namnen är svårbegripliga. Dessutom är bipacksedlarnas mikroskopiska texter oläsliga. Både för dem som är omtöcknade av biverkningar som yrsel, illamående och kräkningar – och för små barn som för säkerhets skull alltid försöker få sina mammor att sova i framstupa sidoläge.

Inledningsscenen i ”Men det skulle ni aldrig våga” är avväpnande på ett sätt som absurt nog får oss att skratta åt tragiska faktum som att var femte svensk kvinna är tablettmissbrukare. För så många lider av antingen sömnproblem eller depression. Ofta är de ensamstående mammor.

På scenen står ett dussintals stolar i svenska flaggans käcka färger. På väggarna kan vi läsa pjäsens källhänvisningar, vilka till stor del är hämtade från Statistiska centralbyrån, Folkhälsoinstitutet och olika ministertal.

Sinnrikt ger skådespelarna Bianca Kronlöf och Elin Söderquist liv åt denna döda statistik genom att gestalta det komiska i personliga tragedier. Vad innebär det till exempel att 6 procent får biverkningar av en medicin? Jo, att ett samhälle stort som Vaxholm kan gå runt vingla, som fulla måsar.

Pjäsdebutanten Astrid Menasanch Tobieson har skrivit en svidande skarp och angelägen text om människorna bakom politiska floskler som utanförskap, dramaturgiskt effektivt uppbyggd som en teatral föreläsning.

Att köra samma koncept som i Turteaterns ”SCUM-manifestet” är det enda som känns onödigt i denna intelligenta uppsättning – även om det är kul att på ett positivt sätt bli särbehandlad som kvinna och bjudas på salta pinnar och bål medan männen får stanna i salongen och läxas upp.

Upplyftande är däremot slutpläderingens gerillascen där vi uppmanas att skriva brev till jämställdhetsministern. Vi får också veta att jag är jag och man som invandrare inte får uttala gult som ”gålt” utan att mista sin bästis. Det tål att upprepas i ett samhälle som gömmer individer bakom siffror och där kvinnor fortfarande bara har 84 procent av männens lön för samma arbete.