Sezen Aksu är antagligen den största diva jag någonsin sett (fast jag har i och för sig aldrig sett James Brown). Hon kallar in sin assistent med en filt, ber henne gå igen, bara för att direkt ropa tillbaka henne för att rätta till filten. Hon kör med scenteknikerna och gör komiska närmanden när de försöker sätta fast sladden på hennes headset eller ställa in en fläkt i precis rätt vinkel.
Till slut är de så hunsade att de är på väg in på scen för att hjälpa henne när hon uppenbart på skämt ställer en barstol på foten. Det är svårt att säga hur mycket av det här som är regisserat, men det är otroligt roligt och det är också en av alla de saker som gör det här till en stor konsert utan att direkt ha med musiken att göra.
Det betyder naturligtvis inte att musiken inte spelar roll, bara att en konsert med en stjärna av Aksus dignitet beror lika mycket på att man får se, nästan träffa artisten, opinionsbildaren, kvinnosakskämpen eller varför inte musikfilosofen Aksu, med uttalanden som ”Popmusik är inte konst enligt mig. Den får sin näring genom vardagens dynamik”. Sådant är också en del i ett motsägelsefullt artistskap som blandar blygsamhet, divalater och sant nyskapande.
Hennes inflytande på den turkiska popen är sannolikt är svårt att överskatta och när hon kommer till Stockholm (i en konsert som Re:Orient arbetat för i 14 år) har hon med sig ett precis så fint band som hon förtjänar. Med bland annat piano, massor av slagverk, cello och klarinett skapar de ett slags storbandspop som utgår från Turkiet men sväller åt olika håll och till synes utan besvär gör såväl schlager, klassisk musik, folkmusik och jazz till sitt.
Och Sezen själv? Sången är till att börja med raspig och låter äldre än hennes 56 år, som om hon helt enkelt funnit det under sin värdighet att sjunga upp. Den tar sig efter hand, raspigheten är kvar men tonerna sitter bättre. Också det i precis balans, motsatser som skapar något större.
Men inte ens sången är i sig det avgörande. Meningen skapas i en helhet av allt igenom lyckade detaljer, allt ifrån hennes showande till bandets perfekta inlägg, klarinettistens försiktigt återhållsamt spelade melodislingor, slagverkens diskreta driv och inte minst en publik som kan det de får höra och älskar det.
