Tennessee Williams värld är oss främmande, men vi har vant oss vid Linje Lusta och Katt på hett plåttak. När Malin Stenberg regisserar Mannen i ormskinnsjackan framstår han åter som en främling som påminner om vårt eget främlingskap och vår syn på de andra främlingarna.

Stenberg har bearbetat texten, men låtit niggrer och negerjäntor stå kvar i ordrabatten, sida vid sida med Ku Klux Klan. I pjäsens sydstatshåla är rasismen öppen; den är luften människorna andas, myllan för våldsdåd och bränder, bakgrunden till huvudpersonernas nuvarande belägenhet.

Scenen är Torrances diversehandel med bar, en självklar samlingsplats för byskvaller i en tid utan digitala medier. Alla kommer dit eftersom det inte finns annat att välja på.

Basia Frydman (Beulah) och David Mjönes (Dolly Bland) slår omedelbart an tonen med nyfikna rapporter från en plats där alla är särlingar, men där en utbölings ankomst ändå är en stor och viktig händelse.

Som en underström till den förhöjda sydstatsrealismen rör sig Omid Khansaris gamle indian på scenen och muttrar obegripliga ramsor – han lyckas göra det utan att det blir komiskt, en prestation. Bakom en stängd dörr ligger en gammal patriark och dör, men utövar ändå makt.

Simon J Bergers Val Xavier träder ganska försynt in i handlingen, men utgör med sin mjuka, pojkaktiga utstrålning en stark attraktion både för Elin Klingas totalvilda Cassandra och Tanja Lorentzons mildare Eva Temple. Han är ett tydligt alternativ till rådande brutala mansideal och framstår som frälsare och fokus för sönderslagna liv. Lotta Tejles halvblinda Vee ser i honom en modell för Jesus i sitt konstnärliga projekt: hittills har hon bara kunnat måla lärjungar.

”Man har förbjudit passionen!” skriker Klingas Cassandra efter att ha krockat med sin bil minst sju gånger och viftat med revolvrarna ett par gånger för mycket. Val Xavier väcker passion, men är med rätta mycket rädd för dess konsekvenser. Och kanske är det inte i första hand passion som driver honom i armarna på Hulda Lind Jóhannsdóttirs Lady Torrance. Hon ger honom jobb och fristad. De behöver varandra. Han kallar det kärlek.

Mannen i ormskinnsjackan lyfter fram skådespelarna, en del av dem i flera roller: Först med hjälp av programmet förstår jag att David Mjönes gör tre personer och att Jon Karlsson både är den otäcke sheriffen och den oförarglige byfånen. Basia Frydman är på slutet förvandlad till oigenkännlighet.

Sexigt används idag om vad som helst, typ ett politiskt utspel. Här tas sexualitetens omvälvande kraft på allvar. Det är både fascinerande och skrämmande.