Två flickor träffas drygt 50 år efter att deras fnissiga vänskap tagit slut. Lekarna har blivit livslögner. En av dem, Ballan, har kämpat hela livet för att ta sig bort från fattigdom, småbarnsskötsel och en otrogen man. Den andra, Mary, gick från sin rika familj till ett franskt kloster. Avsade sig allt – drömmar men också en framtid.

Två resor, uppåt och bortom. Nu träffas duon igen, livet har snart lekt färdigt med dem. Mötet blir spänt och övergår snabbt till en konfrontation.

Elsie Johansson har med sina moderna arbetarromaner fängslat generationer. Nu har hon debuterat som dramatiker på Uppsala stadsteater, just fyllda 80.

Hjärterhus är en dialog som lånat tematik från Strindberg. En av kvinnorna på scenen har klättrat socialt, till och med blivit erkänd konstnär (det är möjligen antytt självbiografiskt). Den andra har stigit ner från självklar samhällelig position till underdånig gudstjänarinna.

Hjärterhus är en djärv text, den cirklar mycket kring kvinnlig sexualitet – också hos en åldrad kvinna. En stor del ägnas åt att skildra religion som beröringsskräck. Om Ballan får välja mellan bön och en rejäl omfamning väljer hon tveklöst den sistnämnda. Hon attackerar Mary, nu omdöpt till Maria, med sina sexuella fantasier, sin törst efter rus och erkännanden. Marias tro krackelerar sakta.

Sunil Munshi, ung och rockig regissör, har fått iscensätta dialogen över alla köns- och åldersgränser. Det fungerar faktiskt även om spelstilen ibland drar åt det beckettskt stela, aningen vördsamma. Scenen får vara just scen, det gamla bönehuset som Ballan bor i är försett med Kristusbild av glödlampor och strålkastarstativ.

Texten beledsagas ofta av en ljudbild, en suggestiv ton som ska illustrera den osynliga värld av välhängda kavaljerer som Ballan diktar upp. Stycket handlar om lögn och illusion – det är ett slags mysteriespel om åldrandet samt längtan som transformerats till bön och konst.

Allt avslöjas under kvällen. Anledningen till att Mary stack, till att Ballan äntligen fått mod att vara vacker. Båda har varit varandras vampyrer. Nu kan till sist allting sägas…

Monika Stenbeck låter Barbro/Ballan vara filmstjärneelegant mellan sina sjukdomsattacker. Äntligen revansch och ännu kåt på livet. Anna Carlsson varierar skickligt Mary/Marias behärskning och sammanbrott. Samspelet är möjligen aningen stelt ibland med risk för viss övertydlighet men det är ändå en fin moralitet som Elsie Johansson skrivit för scenen. Med lika delar ironi och direkt humor och en vilja att diskutera hur pengar – frånvaron av dem och bristen på dem – och social position ofrånkomligen formar människor.