Teater Galeasen har flyttat tillbaka till sin före detta Torpedverkstad på Skeppsholmen. Ny ingång från sjösidan, nya stora publikutrymmen. Själva teaterrummet är dock varsamt renoverat och har kvar sin unika karaktär av sliten fabrikslokal. Den ekar av uppsättningar från drygt 25 år tillbaka och en repertoar som alltid letat efter det oförutsägbara.

Metallflickan, som nu återinviger scenen, är just en sådan pjäs, skriven av polskan Dorota Maslowska, 27. Det är en absurd komisk tragedi om ett land och dess historia, om nationalitet och om alienation. Texten är buren av ett uppsluppet raseri och handlar främst om hur påtvingad nationalitet tar individen som gisslan, hur den lokala historien alltid formar människan och hur svårt generationer har att mötas.

Stycket, som fick sin tyska urpremiär under titeln Mellan oss är det bara bra, blandar inspiration från polska absurdister, Beckett och moderna engelska dramatiker som Martin McDonagh – särskilt sättet på vilket han förmedlar aggressioner genom språkligt, konfrontativt våld.

Metallflickan handlar om en dotter, en mor och en mormor – och en väninna samt en man som tänker sig en film. Scenen är fylld av högar av något som på en gång är aska, kolslagg och smuts. Här knackar nämligen andra världskriget på dörren om och om igen. Den rullstolsburna mormodern lever ännu i sin ungdom och talar ständigt om hur den formades av kriget. Pjäsen är ett monument över hur kriget kom att påverka självbilden och fattigdomen för ett helt folk.

Under inledningsscenen berättar mormodern lyriskt om förkrigssomrar, promenader och vattenspeglar. Ögonblick och förlamning kontrasteras beckettskt mot varandra. Inga Edwards har en stark närvaro, när hon tyst tittar på publiken eller berättar om hur hon dog, eller inte dog, när tyskarna intog Warszawa.

En stor del av texten består av negationer. En efter en berättar rollerna vad man inte ska, eller kan, göra. Deras fattigdom omöjliggör semestrar från arbetslösheten, resor och konsumtion. Livet är dagliga överlevnadsprojekt. Tillvaron består av att man inte lever och sedan dör, som Maslowska uttrycker det.

Mamma Halina, Annika Hallin, har hittat en flott damtidning från förra året och läser horoskopet som inte ska slå in och gör en personlighetstest med väninnan – det är mycket roligt att Dramatenskådespelerskan Inga-Lill Andersson medverkar, pregnant som alltid.

Huvudrollen spelas av dottern, metallflickan själv, som Sandra Huldt ger en härlig energi. Dottern vägrar sitt land, detta Polen, och andras värderingar som nationaliteten medför. Hennes uppror är stort men meningslöst.

Metallflickan är en stark, underbart kontrastfylld, rik och rolig pjäs om hur nationalitet formar, eller här förminskar, individen. Den handlar om fattigdom, socialt arv och en samhällsklass: detta är en soptipp i genomskärning som Maslowska skriver.

Uppsättningen tar inga starka grepp på skeendet, lägger ingen ram eller påståenden till handlingen. Regin underordnar sig texten – vilket tar bort en dimension av dess sceniska möjligheter. Per Grytt, som mannen som vill göra filmen Hästen som kunde rida, har ingen riktig relation till övriga roller på scenen. Mamma Halina är också hon onödigt vag. Regin gör rollerna till generationsrepresentanter mer än personer.

Återinvigningen på Galeasen är ändå en stor sevärdhet. En intelligent och drastisk pjäs, skickligt översatt av Jarema Bielawski, och en ny, värdig inramning till en verksamhet som betyder enormt mycket för svenskt teaterliv på en gång som blåslampa, mötesplats och växthus.